facebook_pixel
Starlink: Battle for Atlas – Recension

Starlink: Battle for Atlas – Recension

Starlink: Battle for Atlas har energi och färgstarka miljöer, men hålls tillbaka av repetitiv uppdragsdesign.

Starlink: Battle for Atlas är ett halvt spel. Då menar jag inte halvfärdigt – tvärtom är allt från dess visuella design till spelmekanik imponerande välgjort och polerat. Vad jag menar är att det känns som att något viktigt fattas, som en bok där vissa sidor och kapitel bara lämnats blanka.

Jag kommer inte ifrån det känslan ens när jag har riktigt kul med Starlink. De enskilda spelmomenten är nästan uteslutande förträffliga, och solsystemet Atlas bjuder på några av de mest gastkramande utomjordiska vyerna sedan No Man’s Sky.

Likheterna med No Man’s Sky slutar inte där. Precis som det spelet låter Starlink dig resa genom en (betydligt mindre) galax där du flyger sömlöst från planeternas yta ut i rymden, bland asteroider och stationer. Väl nere på marken innehåller varje planet flera riktmärken och pluppar för spelaren att utforska.

Värt att notera är att du aldrig lämnar ditt skepp utan istället glider man runt som värsta Luke Skywalker, om hans speeder kunde hoppa, dodga, och göra tricks. Den stora variationen skepp man kan välja bland, kombinerat med den responsiva kontrollen, gör det till ett nöje att styra både när man utforskar och slåss – både på marken och i rymden.

Läs också: Katana Zero – Recension

I korthet:

Vad är det?

Rymdfarande actionäventyr som blandar flygstrider, utforskande, och lite strategi.

Utvecklare

Ubisoft Toronto

Utgivare

Ubisoft

Webb

https://starlink.ubisoft.com/

Cirkapris

429:-

Pegi

7

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Rimworld

Bild från Starlink: Battle for Atlas.
Släng dig i väggen, David Attenborough.

Stjärnstopp

Man kan dessutom skräddarsy sin farkost genom att addera nya vingar, vapen, och moddar. Faktum är att allting kan modifieras eller uppgraderas, från ens rymdbas till individuella vapen, piloter, och skepp, vilket känns oväntat intuitivt med tanke på hur modulärt systemet är.

Det är alltså inte de enskilda beståndsdelarna som drar ner Starlink, utan glappen därimellan. Ett bra exempel är storyn som följer en grupp karaktärer i deras utforskande av Atlas. Er ledare kidnappas plötsligt av den mystiska sekten Legion som försöker ta över systemet, varpå ert jobb blir att hålla tillbaka dem samtidigt som ni bygger upp en allians med invånarna.

Mycket av berättandet sker i genuint välanimerade sekvenser där både karaktärsdesign och regi är strålande. Karaktärerna i sig varierar dock från intetsägande till direkt förhatliga, och storyn är i slutändan helt menlös.

Jag har trots det kul rätt länge med att frigöra planeterna genom att ha sönder baser och döda bossmonster. När det dock känns som att Starlink ska sparka igång på högsta växel drar det i handbromsen. Här skiftar spelet mot ett pseudo-strategisk läge där du slår tillbaka legionen genom hela solsystemet, vilket kräver att du hoppar genom galaxen för att göra samma uppdrag om och om igen. Du bygger utposter, du dödar bossar, du utför fetch quests. Legionen kan dessutom ta tillbaka planeter igen om du inte är uppmärksam.

Här tappar spelet helt sitt momentum och repetionen blir svårare att förlåta. I korta stunder är Starlink: Battle for Atlas fortfarande trivsamt och energiskt, speciellt när man experimenterar med nya skepp, men jag önskar att dess universum inte kändes så ihåligt i långa loppet.

Läs också: Yakuza Kiwami 2 – Recension

Starlink: Battle for Atlas – Recension Reviewed by - .
3.6

UTSLAG

72%
72%
Ett energiskt rymdäventyr som är mindre än summan av dess välgjorda beståndsdelar.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar