Conan Unconquered – Recension

Den kroniskt ilskne gamla barbaren ger sig på strategigenren i Conan Unconquered, som blandar rts med överlevnadsspel.

Den som mest är bekant med Conan genom Arnold Schwarzenegger-filmerna från 80-talet, ser förmodligen inte karaktären som ett eftertänksamt, taktiskt geni. Men nöden har ingen lag, och när hans folk blir ansatt av en oändlig hord av monster och fiendesoldater så får han snällt använda de små grå, och inte bara de stora bicepsmusklerna.

Conan Unconquered är första gången vi får ett strategispel som utspelar sig i Conan-universumet. Och även om det är ett (väldigt) gammaldags rts i grunden, så är det också ett överlevnadsspel som fokuserar helt på ett intensivt horde-läge. Den som har spelat They are Billions vet ungefär vad som väntar här. Det må låta simpelt, men Conan Unconquered är riktigt utmanande, särskilt på de högre svårighetsgraderna.

De angripande horderna visar ingen som helst nåd, och även om AI:n inte är smartast i världen så är den grisig nog att veta var det gör ondast. Således springer de gärna förbi eventuella luckor i försvaret och river dina ack så livsviktiga, inkomstbringande hus. Någon överlevnadsinstinkt har de inte, utan går bara in för att orsaka maximal skada, och sedan sticka in ett saltat finger i såret.

Läs också: Månadens hårdvara, med bland annat kanonbra tangentbord

Lagom barbariskt

Den som förväntar sig ett fullfjädrat rts lär dock bli besviken. Inte för att spelet är mekaniskt dåligt, tvärtom. Conan Unconquered är ett gediget och kompetent strategispel, men det har inte mycket till innehåll eller variation.

För det första finns inget annat än det här överlevnads-horde-läget, och för det andra finns ingen ordentlig kampanj – bara en handfull löst sammanfogade kartor. Apropå kartorna så slumpgenereras de, men eftersom de alltid ser i princip likadana ut blir variationen rena rama öknen. Sist men inte minst så har du bara två hjältar att välja mellan, varav den ena är Conan. Det finns en tredje, men den kostar pengar att låsa upp.

Conan Unconquered är för all del rätt kul i lagom doser, särskilt i co-op, och det kan säkert tilltala hardcore-fans som inte kan få nog av just den här specifika subgenren av rts. Men samtidigt känns spelet lite väl innehållsfattigt, och visuellt slappt (det ser gammalt ut, snarare än klassiskt) för att motivera mig att fortsätta spela uppdrag efter uppdrag av väldigt likartade spelomgångar.

Det hade till exempel varit trevligt med någon form av pvp-läge, eller ett spelläge som låter dig ta det lite lugnare, och kanske få chans att uppgradera din bas lite mer. Som det är nu har du sällan tid med det, då fokus ligger helt på att överleva i stunden snarare än planera inför en högst osäker framtid (räkna med att det ofta slutar med att du ligger blodig och tynar bort i sanden).

Conan Unconquered känns som en lovande start, men det saknas något lite extra för att det ska kunna fylla ut titelkaraktärens uppsvällda muskler.

Läs också: Druidstone – Recensionen