facebook_pixel
Pathway – Recension

Pathway – Recension

Det äventyrliga strategispelet Pathway känns som mer av en relik än skatterna som spelets karaktärer söker efter.

Pathway ser alldeles bedårande ut. Du kontrollerar en grupp äventyrare som far omkring i Mellanösten och Nordafrika och skjuter nazister och gulliga zombier. Det är Indiana Jones i ett komprimerat pixelformat, som känns som ett återfunnet gammalt Amiga-spel. Tyvärr är spelet också tommare än en länsad gravkammare.

Jag var hyfsat förtjust i Renowned Explorers. Det var ett fyndigt och udda strategirollspel där du for världen runt och anföll fiender med både dödliga vapen och elaka smädelser. Om du har spelat det så vet du exakt vad du kan vänta dig av Pathway, fast i en mer avskalad variant.

Spelet är uppdelat i en serie äventyr, som du spelar igenom i tur och ordning. Varje äventyr består av en slumpgenererad karta där du reser från punkt till punkt. Ibland stöter du på små händelser som du kan lösa på olika sätt, eller fly ifrån. Ibland finner du skatter, ibland ingenting, och ibland måste du slåss.

Läs också: Anno 1800 – recension

I korthet:

Vad är det?

Ett pixelcharmigt men tunt strategispel med Indiana Jones-känsla.

Utvecklare

Robotality

Utgivare

Chucklefish

Webb

pathway-game.com

Cirkapris

160:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5-7600k

16 GB RAM

GTX 1070

Kolla även in

Renowned Explorers

Blodigt, men rätt gulligt.

Simpel charm

De vanligaste fienderna är nazister och deras kamphundar, men senare finns även zombier och ockulta sektmedlemmar. Det gör ingen större skillnad, dock. Strategin är i princip densamma oavsett motstånd. Eftersom kartorna är så små, och fienderna kan röra sig så långt, så är skydd ofta smått verkningslöst. För det mesta kan motståndarna flankera dig ändå. Striderna i Pathway kräver mer aggressiv taktik, snarare än att positionera sig och långsamt nöta ner motståndet. Du kan inte riktigt spela detta som om det vore Xcom.

Systemet lite för simpelt för att hålla i längden. Har du sett en strid, så har du sett alla. Väldigt sällan händer något överraskande, och lika sällan känner jag att jag åstadkommit så värst mycket.

Det finns gott om hjältar att välja bland, och ännu fler att låsa upp, men skillnaden mellan dem är liten. De kan använda olika sorters vapen och verktyg, mest. Uppgraderingarna består mestadels av mer hälsa, mer skada eller något i den stilen. De enda specialförmågorna som finns är knutna till vapnen, och de är inte särskilt spännande.

Största utmaningen består i att få bensinen att räcka till. Varje steg på kartan slukar bensin, och om den tar slut är du i princip rökt. Samtidigt måste man ta sig till butiker och oaser för att få läka sig och fylla på förråden. Den avvägningen är ganska kul, men precis som med striderna så görs detta bättre i Renowned Explorers.

Jag är väldigt förtjust i estetiken, dock. Det är väldigt charmigt att se sina söta små figurer rusa omkring och hugga ner pixelnazister. Korta stunder är Pathway för all del en trivsam stunds bagatellartad underhållning. Det är svårt att bli arg på det. Synd bara att spelet är så förtvivlat barskrapat, med simpel och repetitiv mekanik som aldrig utvecklas. Pathway är en fint inredd återvändsgränd.

Läs också: Heaven’s Vault – recension

Bensinbrist är din värsta fiende.

Pathway – Recension Reviewed by - .
3

Utslag

60%
60%
 Ett charmigt och stilsäkert strategispel som faller på sitt repetitiva upplägg.

 

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar