Mortal Kombat 11 gapar efter lite för mycket i dess försök att vara mer än “bara” ett fightingspel.
Min hjärna och fightingspel kommer inte överens. Jag glömmer knappkombinationer så fort jag lärt mig dem, och om jag utsätts för minsta stress börjar jag mosa knappar i ren panik. Jag kommer aldrig bli bra på den här genren, men uppskattar ändå att Mortal Kombat 11 faktiskt försöker lära upp mig.
Tutorialen är nämligen den mest pedagogiska jag skådat på evigheter, inte bara för att den hjälper mig med tajmingen, utan även för att den förklarar vilka attacker som lämpar sig för olika situationer. Här finns också karaktärsspecifika avsnitt och möjligheten att gå igenom seriens klassiska fatalities, om man bara vill sitta och gapskratta åt övervåld en stund.
Således är storyläget den mest intressanta delen av paketet för min del, då jag inte behöver anstränga mig alltför hårt för att ta mig vidare, samtidigt som jag får njuta av absurt och välproducerat historieberättande. För mig – som senast spelade den här serien när Mortal Kombat 4 var nytt för över 20 år sedan – framstår precis allt som rent nonsens till en början, men tids nog får karaktärerna fotfäste i ett narrativ som för tankarna till Fast and the Furious-filmerna. Det är bombastiskt och överdrivet, men alltid förankrat i mänskliga känslor och relationer, som stundtals till och med lyckas beröra mig.
Läs också: Recension: Soulcalibur VI
I korthet
Vad är det?
Ett extremt våldsamt fightingspel.
Utvecklare
Netherrealm Studios
Utgivare
Warner Bros
Webb
mortalkombat.com
Cirkapris
640:-
Pegi
18 år
Testat på
I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM
Kolla även in
Soulcalibur VI
Överbelamrat
Resten av spelet är dock lite jobbigt. Vid sidan av storyläget står Towers of Time för lejonparten av enspelarinnehållet. Det kretsar kring avgränsade serier av strider med olika modifikationer som ofta kan förmildras med brukningsbara föremål. Dessa hittar du i Krypt, en glorifierad skattkammare fylld med lootkistor som kan öppnas med tre olika valutor, även om man inte kan betala riktiga pengar för dem (mikrotransaktionerna begränsas istället till specifika kosmetiska föremål som byts ut med jämna mellanrum).
Därtill får man också utrustning som kan modifiera karaktärernas beteende i Towers of Time, och för undertecknad blir det helt enkelt för rörigt och tröttsamt. Tack och lov finns även Klassic Towers, ett vanligt arkadläge med en nätt liten slutsekvens för varje karaktär, som jag gärna spelar om jag bara vill slåss en stund. Och det vill jag eftersom själva spelmekaniken är solid, och kryddad med riktigt feta ljudeffekter som säljer de brutala animationerna. Anrättningen kompletteras av stabila multiplayermatcher, men där finner jag inget större nöje eftersom alla jag mött online spöat skiten ur mig.
Mortal Kombat 11 är lite för uppblåst för dess eget bästa, men om du gillar att samla och pillra med allsköns tjafs finns det onekligen en hel del att göra här. Själv håller jag mig till storyläget och gör mitt bästa för att ignorera det svulstiga ramverket.
Läs också: Recension: Dragon Ball Fighterz
