facebook_pixel
Felix the Reaper, Un-rails och Iratus: Lord of the Dead – På gång

Felix the Reaper, Un-rails och Iratus: Lord of the Dead – På gång

Felix the Reaper, Un-rails och Iratus: Lord of the Dead – Deadalic breddar sig.

Jag var nyligen i Hamburg för att ta en titt på en påse spel som Daedalic jobbar på för tillfället. Inte ett enda av dem var ett peka-klicka-äventyr, skulle det visa sig. Istället såg jag en förvånansvärt bred uppställning av mestadels lovande små och stora titlar.

Vi har redan avslöjat det största – Lord of the Rings: Gollum. Jag har också skrivit om företagets första realtidsstrategispel, A Year of Rain, samt det mycket lovande survival-spelet Barotrauma. På väg ner till Tyskland fick jag mellanlanda i Köpenhamn, där mitt nästa flyg blev inställt. Resultatet var sex timmars väntetid på en gudsförgäten plats där en ond människa skrek ”to og tredve” i högtalarna hela tiden. Det fick mig att tänka på den gamla (usla) Jim Carrey-filmen där han blir besatt att nummer 23. To og tredve baklänges blir trots allt 23, vilket bevisar att det hela var någon sorts konspiration.

Nu har jag dock återhämtat mig så pass att jag kan skriva om de återstående tre spelen jag såg där nere i det där landet där tyskarna bor. Felix the Reaper är ett pusselspel om dans och döden, Iratus är ett taktiskt rollspel med roguelite-inslag, och Un-rails är ett hektiskt co-op-spel om att lägga räls. Men vi tar dem i tur och ordning.

Läs också: Första trailern för Borderlands 3

Felix the Reaper

Felix the Reaper är ett danskt spel, vilket genast gör det hela problematiskt efter min traumatiska upplevelse på Köpenhamns flygplats. Lyckligtvis verkar spelet svårartat charmerande. Bara konceptet är smått oemotståndligt. Du spelar som en lieman som är mer intresserad av dans än av att ta kål på folk. Alla måste dock utföra sin uppgift här i livet – och döden – så Felix passar på att dansa runt medan han dödar folk på kreativa sätt.

Tonen i spelet är humoristisk, om än med ett stråk av vemod. Felix råkar nämligen ha kärat ner sig i Betty, som jobbar på Ministry of Life. Det som driver Felix vidare i vardagen är just hoppet att en dag få dansa hela vägen in i Bettys hjärta och få lite liv i all den död som omger honom.

Grundmekaniken är förrädiskt simpel. Banorna är små, och uppdelade i ett rutnät som Felix rör sig på. Eftersom han är dödens hantlangare tål han inte solljus, så du måste manipulera skuggorna så att han kan ta sig fram. Till en början framstår det hela som väldigt begränsat, men pusslen blev snabbt förvånansvärt komplexa och utmanande. Från början var Felix the Reaper tänkt som ett causal-spel om döden. Det handlar fortfarande om döden, men casual är det inte. Lätt att lära, men med riktigt kluriga pussel. Om du har spelat Hitman: Go så påminner Felix the Reaper lite om det, fast mer komplext och med knäppare sätt att döda folk.

Huruvida pusslen kan upprätthålla intresset i längden återstår att se, men de banorna jag testade var kreativa och intressanta i alla fall. Och musiken är riktigt bra.

Iratus: Lord of the Dead

Iratus utvecklas av Unfrozen, en rysk spelstudio som håller till i Sankt Petersburg. Det enklaste sättet att beskriva det är att jämföra det med Darkest Dungeon, för det ser väldigt likartat ut – både estetiskt och mekaniskt.

Du spelar som en nekromantiker, men du deltar inte handgripligen i striderna. Du kan använda magi, men inte slå folk på truten. Till det använder du istället dina frammanade, odöda enheter. Du kan uppgradera både dig själv och dina styggelser till undersåtar, som sig bör. Fokus ligger, logiskt nog, på striderna. Du kan attackera med både psykiska och fysiska attacker, vilket är olika effektivt beroende på motstånd.

Det finns också drag av Gwent i det hela, där placeringen av fiender och enheter är viktigt. Till exempel kan en viss fiendetyp utannonsera en attack som tar kål på alla till vänster om den. Då gäller det att knuffa tillbaka den så att attacken tar kål på fiendens polare istället för dina stackars skelett.

Om Iratus kan hävda sig i konkurrensen känns något tveksamt, ärligt talat. Det ser okej ut, men med Darkest Dungeon 2 på gång riskerar de odöda att drunkna i bruset av mer levande alternativ.

Un-railed!

Det var en ganska kaotisk upplevelse att försöka spela Un-railed med en fransk, en tysk och en rysk journalistkollega (jag antar att jag var Bellman i sammanhanget). Det hela är en extremt hektisk co-op-upplevelse där upp till fyra spelare samarbetar för att bygga och lägga räls åt ett tåg som utan självbevarelsedrift tuffar på oavsett om det finns ett spår eller inte.

Den mest uppenbara jämförelsen är Overcooked, då Un-railed har samma sorts krav på samarbetsförmåga där alla måste sköta olika uppgifter och försöka undvika att vara i vägen för varandra. Men spelet har också klara drag av klassikern Pipemania – som inspirerat hundratals minispel och pussel där du måste rotera brickor för att få elektricitet eller vatten eller vad det nu må vara att ta sig till slutmålet.

Den stackars utvecklaren fick gång på gång förklara hur kontrollerna fungerar (inte minst eftersom ryssen hade väldigt svårt att förstå engelska och mest sprang runt i cirklar), allt medan vi stressade som galningar för att hinna greppa konceptet innan tåget oundvikligen kraschar. Du har nämligen inte tid att stå och fundera ett par sekunder, ens. Genast måste alla ta tag i arbetsuppgifterna, och kommunicera så att alla vet vad de ska göra. En hugger ved, en utvinner metall, en lägger spår och en är beredd med en hink vatten utifall att loket överhettas. Det ser så enkelt ut, men precis som i Overcooked blir det lätt överväldigande väldigt snabbt.

För den som vill ha ett rälsbyggande alternativ till att laga mat, och inte räds att bli stoppad av betande kossor och arga snömän, så känns Un-railed som ett lovande co-op-alternativ för den stresstålige. Viss risk för trasiga handkontroller, dock. Det är definitivt den sortens spel som lätt slutar med att man kastar saker omkring sig i ren, oförvanskad frustration. Kul, med andra ord.

Läs också: Trüberbrook, ett tyskt peka- och klicka-spel med handgjorda miljöer

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar