facebook_pixel
Dangerous Driving – Recension

Dangerous Driving – Recension

Dangerous Driving lyckas inte leva upp till Burnout-arvet.

Nästan 15 år efter lanseringen får Burnout 3: Takedown mig fortfarande att gapskratta av ren förtjusning. Criterion Games arkadracer har åldrats med värdighet, och speciellt bilkrascherna känns fortsättningsvis som rena knytnävsslag i bröstkorgen, den grumliga Playstation 2-grafiken till trots.

Criterion Games är idag en skugga av sitt forna jag, och har inte släppt ett enda eget spel sedan 2012. Grundarna Alex Ward och Fiona Sperry gick vidare redan 2013 för att starta Three Fields Entertainment, och nu har man äntligen fört Burnout-arvet vidare.

De första intrycken är goda; bredsladdarna och fartkänslan är utmärkta, och rent grafiskt ser Dangerous Driving strålande ut. Menyerna skriker Burnout 3, och alla spellägen (utöver kraschläget, som håller till i kompanjontiteln Danger Zone) är närvarande. Snart infinner sig dock en känsla av att något är fel, och efter ett återbesök till Burnout 3 förstår jag varför.

Fysikförbistringar

Fysiken i Dangerous Driving är oberäknelig. Förvisso var Burnout 3 inte världens mest vetenskapligt korrekta spel heller, men det var åtminstone konsekvent. I Dangerous Driving kan vad som helst hända; ibland kan man plöja rakt igenom en mötande bil utan att krascha. Andra gånger flyger bilen upp i luften utan uppenbara anledningar, och ibland glider den i sidled på ett synnerligen suspekt sätt.

Läs också: Recension: Dirt Rally 2.0

I korthet

Vad är det?

En spirituell uppföljare till Burnout 3.

Utvecklare

Three Fields Entertainment

Utgivare

Three Fields Entertainment

Webb

threefieldsentertainment.com/our-games/dangerous-driving/

Cirkapris

315:-

Pegi

7 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Burnout Paradise Remastered

Aftertouch från Burnout 3, möjligheten att styra ditt bilvrak efter kollisioner, finns även här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Märkligheterna övergår snart till rena buggar, med u-svängar (utan att bilen tappar hastighet) som gör att man plötsligt kör åt fel håll, och frontalkrockar med lastbilar som ibland resulterar i att man pressas ner genom vägen och ut ur spelvärlden (jo, på allvar).

Det värsta är ändå att takedown-mekaniken är feltajmad; i Burnout 3 var alltid en genomförd prejning ett rent lyckopiller, med en följsam kamerapanorering som visade exakt hur du mosade in motståndaren i mötande trafik, innan synfältet sömlöst återvände till dig. I Dangerous Driving ser man aldrig det exakta kollisionsögonblicket, utan millisekunderna efter det, vilket förtar tillfredsställelsen fullständigt. Dessutom använder spelet hårda klipp som övergång, vilket gör mig desorienterad när jag väl återvänder till förarsätet, speciellt eftersom jag ibland har färdats flera kurvor framåt.

Lägg till det respektlösa beslutet att lansera spelet med en enda låt på soundtracket (istället uppmanas jag koppla ihop spelet med ett Spotify-konto som jag inte har!) och Dangerous Driving framstår som ett fuskjobb, vilket är synd eftersom vissa delar av spelet trots allt håller hög klass. Frustrationen blir till slut total när jag misslyckas med en knepig hårnål, som fångar mig i en oändlig krasch-och-respawn-loop. Hur kan ett så uppenbart problem fortfarande finnas kvar i spelet?

Läs också: Recension: Wreckfest

Dangerous Driving – Recension Reviewed by - .
3.25

UTSLAG

65%
65%
Oslipat och otillräckligt, men inte utan förtjänster.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar