facebook_pixel
The Division 2 – Recension.

The Division 2 – Recension.

I den meditativa looter-shootern The Division 2 är det lika kul att utforska postapokalypsen solo som med vänner.

Ett av problemen med dagens ”games as a service”-spel är att de ofta är urtrista om man kör ensam. Både Bungie och Bioware har misslyckats med att skapa meningsfulla upplevelser även för solospelaren, en fälla jag var rädd att Massive Entertainments uppföljare också skulle kliva i. Glädjande nog engagerar dock The Division 2 även när man kör själv.

New York var bara början. Nu har det dödliga pengaviruset hittat till självaste huvudstaden. Washington, D.C. är i The Division 2 är vädermässigt raka motsatsen till det snöiga Manhattan från originalet. I den soliga metropolen har grönskande växter letat sig upp genom asfalten och skogens djur springer omkring lite varstans på gatorna. Det varmare klimatet gör att jag snabbt fattar tycke för D.C, som är stort, snyggt och fullkomligt smockfullt med pluppar att samla – och bad guys att skjuta.

Det är inte bara miljön som är mer inbjudande än senast, spelet känns överlag bättre än föregångaren. Styrningen är tajtare och framför allt är fienderna inte längre de skott-absorberande blöjor de var i New York. Eldstriderna, både mot vanligt slödder och Elite-bossar, blir aldrig plågsamt långdragna utan pågår precis lagom länge. Såvida man inte ger sig på motståndare med för hög level jämfört med ens egen, då blir det mest bara drygt.

Läs också: Här är första trailern till Vampire The Masquerade: Bloodlines 2!

I korthet:

Vad är det?

Looter-shooter för upp till fyra personer

Utvecklare

Massive Entertainment

Utgivare

Ubisoft

Webb

The Division 2

Cirkapris

599:-

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i7-4790K, GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Destiny 2, PCG 255, 85 %

Känslan efter att ha rensat ett fiendenäste: <3 Plötsligt utbrister Thomas: “Här har jag pluggat en gång i tiden.”

Drygt är även rätt ord för de pilliga system som lever kvar i ettans bökiga menyer. Tack vare all loot som jag ideligen plockar på mig under uppdrag såväl som i den öppna världen, blir min ryggsäck snabbt full av orangea utropstecken där nya föremål ständigt kräver min uppmärksamhet. Det oupphörliga hamstrandet av handskar, knäskydd, vapen och annat krimskrams är något man hela tiden måste hålla koll på, innan ditt inventory blir fullt och man behöver bryta ner lootet till craftingmaterial. Eller sälja för stålar, som man sedan spenderar på fler handskar, knäskydd, vapen och belöningar. Ekorrhjulet är ett faktum.

De flesta föremål kan också modifieras i ännu en undermeny, och det känns stundvis som för mycket jobb kontra belöningen, särskilt då din utrustning ändå kommer bytas ut mot bättre grejer inom max en timme. Visserligen är det ett rätt mysigt tidsfördriv att granska och testa allt jag plockat på mig, särskilt solo, men samtidigt: med tanke på hur mycket tid som går åt till att hålla på i menyerna, borde de inte vara såhär krångliga.

Frestande sidospår 

Likt menyerna är storyn i spelet inte heller någon höjdare. Det är ärligt talat rätt svårt att hålla koll på handlingen, eftersom jag hela tiden blir distraherad av alla sidospår. Vart jag än går lockar nya ikoner som vill bli omhändertagna. Låt säga att jag ska till ett huvuduppdrag som ligger ett par kilometer bort. På vägen dit rensar jag troligen ett par fiendenästen, tar över en signalmast och stövlar in i någon spännande gränd för att leta loot. På grund av (eller tack vare?) allt detta är man distraherad eller rentav helt ointresserad av att nå fram till den ursprungliga destinationen. Allt som dyker upp på vägen kittlar ständigt ens nyfikenhet och gör det lika svårt att hålla rätt kurs som en överförfriskad småbarnspappa på väg hem från ett sällsynt krogbesök.

Det kanske låter som ett spretigt och ofokuserat sätt att spela, men alla händelserika utflykter är tvärtom det allra bästa med The Division 2. Det är avkopplande, rentav meditativt, att låta spontaniteten styra mina steg, utrota fiender som korsar min väg och samla loot i den eviga jakten på bättre prylar. Det spelar ingen roll att jag egentligen gör samma sak gång på gång, spelet har nämligen en märklig förmåga att hela tiden kännas fräscht i all sin tradighet. Detta är ett lika behagligt tidsslukeri som Stardew Valley, fast med explosioner och pangpang istället för mjölkning av kor.

The Division 2 må vara som roligast i sällskap med andra, inte minst uppdragen som blir betydligt trevligare i co-op. Det är alltid lika tillfredsställande när man tillsammans stöter på en fiendepatrull och taktiken man kommit överens om går i lås. Däremot tycker jag att det blir en mer kontemplativ upplevelse de gånger jag väljer att utforska staden helt själv och kan rota runt i ryggsäcken i lugn och ro. En looter-shooter som jag lika gärna spelar ensam som ihop med andra? Sådana växer inte på träd – men tydligen på träden längs Washington, D.C:s gator.

Läs också: Vi recenserar Anthem

Tre snabba nybörjartips inför The Division 2

Inled en eldstrid genom att hiva iväg en överraskande granat. Det ger ett litet försprång!

Samla så mycket ”SHD”-pluppar du bara kan och lägg dessa erfarenhetspoäng på att förbättra din karaktär.

Du kan bli återupplivad av din medspelare även om du ligger stendöd på marken, det tar bara lite längre tid att komma upp på benen än om du ”bara” blivit downad.

The Division 2 – Recension. Reviewed by - .
4.05

Utslag

81%
81%
Avkopplande action för den som älskar att loota, shoota och co-op:a.

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar