facebook_pixel
Sekiro: Shadows Die Twice – Recension

Sekiro: Shadows Die Twice – Recension

Sekiro: Shadows Die Twice är en skoningslös evolution av Dark Souls-formeln.

Sekiro: Shadows Die Twice är inte en rak uppföljare till Dark Souls, men kunde lika gärna ha varit det. Inte för att det skulle vara alltför välbekant, utan för att det känns som väldigt specifik kritik mot From Softwares trendsättare, samtidigt som en del ikoniska grundvalar förblir orörda.

Trots att själva ramverket känns mer än hemtamt – här finns raka motsvarigheter till både båleldar och estusflaskor – kräver Sekiro en fullständig mental nollställning av spelaren. Stamina är inte längre en grej, ej heller sköldar, och den beprövade “hit and run”-taktiken från Dark Souls visar sig snart vara oerhört ineffektiv. Sekiros strider belönar aggressivitet framom försiktighet, och istället för att hålla avstånd och undvika attacker uppmanas du att möta fienderna slag för slag, och hålla trycket uppe tills de slutligen ger vika för pressen.

Systemet kallas för posture, och genomsyrar varje millimeter av Sekiro. Både du och din motståndare har varsin mätare (utöver hälsomätaren) som fylls på när man blockerar och tar stryk. Om din mätare fylls helt och hållet bryts din gard, vilket gör dig sårbar för extra kraftfulla anfall. Man kan också parera attacker för att fylla på fiendernas posture-mätare kvickare, vilket kräver exakta tajmade knapptryck precis innan motståndarens tillhygge möter ditt.

Ännu svårare än Dark Souls

På pappret framstår det inte som en särskilt stor förändring jämfört med Dark Souls, men i praktiken är skillnaden enorm. Inlärningsperioden är lång och tuff, inte minst eftersom posture-mätaren börjar sjunka så fort som motståndaren tillåts dra efter andan. Resultatet är oerhört snabba , givande, originella och brutala strider. Man kan förvisso koncentrera sig på att bara försöka tömma hälsomätaren istället, men den processen tar ofta mördande lång tid och är sällan ett gångbart alternativ, förutom när man slåss mot bestar eller djur.

Läs också: Recension: Dark Souls III

I korthet

Vad är det?

Ett ultraoffensivt Dark Souls.

Utvecklare

From Software

Utgivare

Activision

Webb

sekirothegame.com

Cirkapris

630:-

Pegi

18 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Ashen

Japan var lite extra fint under sengoku-perioden, har vi hört.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidigare i år klarade jag Dark Souls för allra första gången, och har därför upplevelsen i färskt minne. Det var egentligen bara dlc-materialet som gav mig rejäla problem, och resten av spelet var rätt överkomligt bara man hade tålamod för det.

Sekiro spöar skiten ur mig från ruta ett. Man kan inte längre grinda sig ur svårigheter, även om man fortfarande tillåts samla färdighetspoäng (för att inhandla nya attacker) genom att slåss mot respawnande dussinfiender. De betydligt mer värdefulla hälso- och styrkeuppgraderingarna är emellertid knutna till föremål i spelvärlden, och görs tillgängliga i omgångar. Resultatet är en mer regisserad spelupplevelse där From Software vet hur kraftfull du kommer vara vid varje bosstrid, en filosofi som fungerar väl tillsammans med det rakare, tydligare och mer linjära historieberättandet.

Smidigt smygande

I Sekiro spelar man som den namnlösa och minnesförlustdrabbade “vargen”, en shinobi som försöker rädda sin kidnappade husbonde. En tidig konfrontation leder till att han mister sin arm, men turligt nog möter man snabbt en skicklig protesmakare som tillhandahåller spelaren med en rad olika användbara verktyg, även om samurajsvärdet man har från början förblir standardredskap nummer ett resan igenom.

Armprotesen gör att man fritt kan svinga sig fram genom miljöerna via markerade avsatser, vilket är tacksamt eftersom From Software också introducerat riktigt robust stealth-mekanik. Tydliga ikoner ovanför fiendernas huvuden berättar hur medvetna de är om spelarens närvaro, och allt sammantaget gör dessa sekvenser under för variationen, och metodiska, eftertänksamma dalar mellan bosstridernas högintensiva, adrenalinsprutande toppar.

Sekiro: Shadows Die Twice är en rakt igenom fantastisk evolution av Dark Souls-formeln. Vissa saker är bekanta medan andra är vilt främmande, och helheten blir därför spännande och fascinerande. Det tar ett tag innan stridssystemet klickar, men när det väl gör det kan jag inte få nog, även om spelet fortsätter bestraffa mina misstag utan pardon.

Läs också: Recension: Nioh

Drakröta

Precis som vanligt i From Softwares spel finns det en del mer svårtydda system i Sekiro. Först och främst dragonrot, en mystisk sjukdom som drabbar människor i din omgivning ju oftare du dör. Man kan förvisso “hela” de sjuka genom att offra ovanliga specialföremål, men kommer köpmännen till sist börja dö om du låter pesten härja alltför länge? Vem vet, inte jag i alla fall, eftersom jag aldrig vågat pressa situationen långt nog.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sekiro: Shadows Die Twice – Recension Reviewed by - .
4.5

UTSLAG

90%
90%
Fräscht, skitsvårt och alldeles, alldeles underbart.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar