facebook_pixel
Generation Zero – Recension

Generation Zero – Recension

Co-op-shootern Generation Zero målar upp ett Sverige som är bedårande vackert, men mördande repetitivt att utforska.

 Generation Zero vill inte vara lagom. Robotarna är stora, och spelvärlden ännu större. Det finns massor med små samhällen, skogar, åkrar, bunkrar, berg och dalgångar att utforska. Men väldigt snart blir det tydligt att innehållet inte riktigt räcker till för att fylla ut de storslagna ambitionerna. De tunga gevärsskotten är inte det enda som ekar mellan klipporna. Tomheten är emellanåt öronbedövande.

När mordiska robotar invaderar en sömning skärgårds-ö, i nådens år 1989, är det bara en handfull tonåringar som har vett att beväpna sig till tänderna och slå tillbaka. Alla vuxna har antingen blivit dödade eller flytt hals över huvud. Om man vill så kan man se det som en ganska så träffsäker gestaltning av svensk konflikträdsla. Eller kanske ett inlägg i försvarsdebatten.

I mina ögon är konceptet och premissen mest ett sätt att gestalta tidsandan, med 80-talets kalla krig och vår ständiga skräck för att hamna i skottlinjen mellan två oförutsägbara stormakter. På så vis får spelet en extra dimension för oss som växte upp då, och kan relatera till sättet invasionshotet lurar bakom en gammaldags idyll. Mötet mellan det gamla Sverige och högteknologiska framsteg känns som ett väldigt logiskt, och potentiellt intressant, tema.

Generation Zero är uppenbarligen gjort med en stor nostalgisk glimt i ögat, och audiovisuellt är spelet en väldigt träffsäker skildring av ett svenskt 80-tal. I den lokala Kundsam-butiken (istället för Konsum, såklart) är det rea på lättmargarin, alla verkar lyssna på samma tre eller fyra popband, och köpa möbler i samma butik. Det finns massor med små detaljer att titta på. I alla fall den första timmen.

Läs också: Ett nytt Sagan om ringen-spel på gång: Lord of the Rings: Gollum

I korthet:

Vad är det?

En co-op-shooter som utspelar sig i ett alternativt svenskt 80-tal, med stora robotar.

Utvecklare

Avalanche

Utgivare

Avalanche

Webb

generationzero.com

Cirkapris

320:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5-7600k

16 GB RAM

GTX 1070

Kolla även in

Warhammer: Vermintide 2

Trasig skönhet

Potentialen är med andra ord stor. Det är i utförandet som Generation Zero faller sönder, både tekniskt och designmässigt. Striderna är för all del ofta intensiva och roliga, särskilt mot de större robotarna. Balanseringen haltar dock något, med en del väldigt frustrerande bataljer där spelet bara öser fiender över dig och dina kompanjoner. Men systemet med ömma punkter som du behöver komma åt för att sänka fienderna snabbt, funkar fint. I alla fall i co-op. Att spela ensam är inte kul, men om ni är några stycken så kan det vara rätt tillfredsställande att hjälpas åt för att ta ner en grupp besvärliga plåtskrällen.

Till ert förfogande finns ett gäng olika vapen av standardsort – pistoler, hagelgevär, jaktgevär, automatkarbiner, och så vidare. Utöver det finns också fyrverkerier, bandspelare och annat som kan distrahera eller spränga fienderna i luften. Dessa är direkt nödvändiga att använda på ett bra sätt om man ska kunna flankera robotarna och komma åt de där ömtåliga punkterna.

Det är här ett av spelets största problem visar sig. Lootandet är bedövande tråkigt. Dels på grund av att inventorysystemet är fruktansvärt bökigt och frustrerande att använda. Men framför allt för att alla hus är exakt likadana, och du rotar fram samma skrot i samma lådor om och om igen. Du arbetar dig långsamt norrut på den stora kartan, men ingenting förändras egentligen spelmässigt. Lite kraftfullare varianter på fiender, vapen och föremål, på sin höjd. Allra värst är de stora, mörka och stentrista bunkrarna du tvingas genomsöka med jämna mellanrum, för att låsa upp nya uppdrag.

De här uppdragen är en annan aspekt som inte fungerar i Generation Zero. Bokstavligen. Från början skulle en annan recensent skriva om det här spelet, men på grund av en bugg kom han inte vidare, så jag fick ta över. Även jag stötte på flertalet uppdrag som inte gick att avsluta, senare i spelet. Bland annat ett där man ska leta upp ett störtat jaktplan. Jag hittade det, men inget hände. Loggade ut och in flera gånger, och gick tillbaka till planet, men spelet ville inte gå med på att jag hittat planet.

Det allra största kruxet här är dock att det knappt spelar någon roll. Om jag lyckats avsluta uppdraget så hade belöningen bara varit lite erfarenhetspoäng. Uppdragen leder i regel inte till några intressanta berättelser eller händelser, och är inte särskilt kul att genomföra.

Generation Zero målar upp andlöst vackra utomhusmiljöer, men utöver naturvandringar erbjuder världen inte mycket att göra. Enskilda strider kan vara kul en stund, men däremellan är spelet i bästa fall tråkigt, och i värsta en buggfylld röra som knappt fungerar. Det är väldigt synd på ett så lovande koncept, och en så omsorgsfullt skapad atmosfär.

Jag känner den bitande vinden när vinden sätter in och regnet smattrar mot asfalten. Jag känner saltstänket när jag vandrar längs med de våta klipporna längs med kusten. Jag förförs av månens sken genom träden ner på de mosstäckta skogsmarkerna, och de stillsamma solnedgångarna som sveper åkrarna i ett märkvärdigt, drömskt töcken. Men bakom den här skönheten döljer sig en utdragen, repetitiv och trasig spelupplevelse som allt för sällan roar och allt för ofta frustrerar.

Läs också: The Division 2 – Recension

Se upp för fienderna som anfaller med fjärtmoln. De stinker!

Analogt 80-tal

Oavsett vad man tycker och tänker om likheten mellan Generation Zero och Simon Stålenhags konst, så kan vi konstatera att den som gillar konceptet kan ta sig en titt på Fria Ligans papper- och penna-rollspel Ur varselklotet, som bygger på Stålenhags målningar och berättelser om ett alternativt svenskt 80-tal. Rollspelet är smart designat, och erbjuder djupt samtidigt som det är lättbegripligt och lättanvänt även för den som inte är så van den här sortens spel. Dessutom har Ur varselklotet rätt underhållande klasser i form av 80-talsstereotyper: från hårdrockare till lantis, eller allas favorit – datornörden.

Generation Zero – Recension Reviewed by - .
2.95

Utslag

59%
59%
En lovande men bristfällig co-op-shooter i en lika smärtsamt vacker som tom och trasig spelvärld.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar