facebook_pixel
Devil May Cry 5 – Recension

Devil May Cry 5 – Recension

Devil May Cry 5 bjuder på spelmekanik i världsklass.

Jag säger ofta att jag borde spela om fler spel. Jag gör det ändå väldigt sällan, och nästan aldrig omedelbart – speciellt efter en intensiv recensionsvecka känner jag mig allt som oftast fullständigt slutkörd, och måste ta en några dagar lång spelpaus för att verkligen återhämta mig.

Ändå utvecklades en kort runda Devil May Cry 5, ursprungligen ämnad för att samla skärmdumpar till denna recension, till en fullfjädrad spelkväll. Jag började om äventyret från början på en högre svårighetsgrad, och fortsatte låsa upp färdigheter. Samtidigt fick jag en djupare förståelse för redan tillgänglig mekanik, och blev snabbare, skickligare och mer effektiv. Det avgrundsdjupa spelsystemet blev mer och mer lockande, och till slut insåg jag att jag faktiskt älskar det här spelet, även fast det krävdes en fullständig genomspelning för mig att verkligen förstå det.

Seriens fixstjärna Dante får återigen sällskap av junioren Nero (huvudrollen i Devil May Cry 4) och den fullständigt nya, mystiska bekantskapen V. Tre demondräpare, tre olika spelstilar med oräkneliga variationer och verktyg (även om V framstår som något grundare än de två andra) och erfarenhetsträd så lummiga och spretiga att du omöjligen kan låsa upp allt under en genomspelning. Lägg till bajscoolt animeberättande (med både japanska och engelska röster) som verkligen kommer till sin rätt under spelets sista, storslagna tredjedel, och vi får ett rejält tilltalande actionpaket.

Läs också: Recension: Nier: Automata

I korthet

Vad är det?

Ett bajscoolt, japanskt actionspel.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

capcom.co.jp/devil5/

Cirkapris

630:-

Pegi

18 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Bayonetta

Nico tillhandahåller Nero med förbrukningsbara robotarmar, som alla erbjuder olika, extremt användbara specialförmågor.

Svagheter uppenbarar sig dock i de ärligt talat svintrista miljöerna (anonym stadsbebyggelse samt geggiga demontunnlar) och den allmänt översimplifierade nivådesignen, även om det sistnämnda är ett mindre problem med tanke på att striderna alltid placeras i centrum. Fienderna och bossarna är ofta häftigt designade, men lite för detaljerade för att komma till sin rätt i stridens hetta, speciellt när färgerna är så murriga.

Devil May Cry-serien har ett rykte om sig att vara utmanande, men Capcom har hittat ett smart sätt att bjuda in nya spelare, utan att behöva dra ner på svårighetsgraden nämnvärt (även om det också finns ett nybörjarläge). Här och var hittar du undangömda guldklot som kan användas för att återuppväcka dig själv, till och med under bosstrider. Kruxet är att ett förbrukat guldklot förblir använt, oavsett om du startar om nivån eller inte, men om du fullständigt målar in dig i ett hörn kan du också inhandla nya guldklot via in-game-butiken.

I skrivande stund har Capcom inte aktiverat de utlovade mikrotransaktionerna, men just nu känns Devil May Cry 5 både välbalanserat och rättvist – ett verkligt belönande actionspel som blir bättre och bättre ju mer jag spelar det, som jag gärna dröjer mig kvar i ett tag till.

Läs också: Recension: Darksiders III

Devil May Cry 5 – Recension Reviewed by - .
4.25

UTSLAG

85%
85%
Ett djupt tillfredsställande och givande actionspektakel.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar