facebook_pixel
A Year of Rain – På gång

A Year of Rain – På gång

Vi har testat kommande realtidsstrategispelet A Year of Rain – ett strategispel för regniga dagar?

Om jag säger Daedalic Entertainment så tänker du förmodligen på peka- och klicka-äventyr, och möjligen korv och öl. Den tyska utvecklaren har nämligen spottat ur sig väldigt tjusiga och välgjorda äventyrsspel genom åren. De har varierat en del kvalitetsmässigt, men spelen har åtminstone konsekvent varit fantastiska att titta på. Nu vill dock Deadalic vara äventyrliga på ett litet annat sätt, och vidga sina vyer, med strategititeln A Year of Rain.

Företaget har flera intressanta titlar på gång, som alla tillhör andra genrer än klassiska peka- och klicka-spel. Den här äventyrligheten syns nog allra tydligast i A Year of Rain – ett realtidsstrategispel med fokus på multiplayer i allmänhet och co-op i synnerhet. Knappast något man förväntar sig från en utvecklare som Daedalic.

Vid ett besök på deras huvudkontor i Hamburg fick jag chansen att testa A Year of Rain. Så mycket regn såg jag inte, om man nu inte räknar med halvstormen som rasade utanför fönstret när jag spelade. Däremot såg jag ett ambitiöst försök att muta in ett eget litet hörn på en benhård marknad.

Läs också: Anno 1800 – på gång

I korthet

Utvecklare

Daedalic Entertainment

Utgivare

Daedalic Entertainment

Webb

daedalic.com

Release

När det är färdigt

Samarbetskrig

Vid första anblick ser A Year of Rain ut som väldigt många andra spel i genren. Estetiken sticker inte direkt ut, och mekaniskt är det mesta ytterst bekant. Ett bra rts behöver dock inte återuppfinna hjulet, det behöver bara rulla väldigt väl. Inte så att det saknas egna idéer här, men grunden är en klassisk rts-upplevelse.

Det centrala spelläget är 2v2-multiplayer. Det finns tre olika fraktioner att välja mellan, men jag fick bara testa den typiska soldatfalangen med raser som människor, alver och dvärgar. De andra fraktionerna är odöda, samt ett gäng som kallas för outcasts, och består av lite olika utstötta grupper som ödlemän. Men av de fick jag inte se mer än några konceptskisser.

Det första jag får välja är en hjälte. Varje spelare får en hjältekaraktär var, och de är ungefär vad man kan vänta sig. Magiker, riddare och bågskyttar med olika specialförmågor. Om de dör under spelets gång återuppväcks de efter en viss tid, men du har alltid bara en hjälte.

Därefter får jag också välja vilken spelstil jag vill ha: tank, support eller attack. Vad du väljer är något av en signal till din medspelare hur du planerar att lägga upp din strategi, och du får poäng baserat på hur väl du uppfyller din roll. Jag valde tank, eftersom jag är väldigt bra på att ta grova mängder skada i rts (mycket riktigt tog jag sjukt mycket stryk, och fick massor med poäng för det). Utöver det har spelet också ”skill difference”-poäng som delas ut efter en match, som ger dig extra poäng om du spelar med en spelare som inte gör lika bra ifrån sig. Ett försök att uppmuntra veteraner att hjälpa nybörjare. En annan hjälp för nybörjare är inbyggda förslag på effektiva byggordningar som du kan följa i början.

Läs också: Postapokalyptisk bonnläppsaction i Atomicrops

Vinnande slagpåse

Matcherna följer ett invant och bekant mönster. Jag började med att pumpa ut arbetare för att samla timmer och ”guld” (det kallas inte guld, men det spelar mindre roll). Sedan expanderar jag till omkringliggande gruvor innan resurserna i mitt startområde tar slut. Efter en stund blir jag anfallen av en av motståndarna (en av de andra journalisterna i rummet). Jag behöver inte ens ropa på hjälp, för min co-op-kompis kommer direkt springande med sin armé av bågskyttar och plöjer ner motståndet medan mina spjutmän står vid frontlinjen och får smörj. När de inte buggar ur och flyger iväg eller fastnar i låsta animationer, förstås. Men detta är en tidig version, så den sortens buggar är förväntade.

Under hela matchen tror jag att min samarbetspartner är den tyska kollegan som sitter vid datorn bredvid. När jag till sist vinner matchen ska jag precis till att säga ”good job” till henne, innan jag ser på hennes skärm att jag precis utrotat hennes sista stackars enheter. Det hade nog inte varit så populärt. Men om den som faktiskt var min lagkamrat råkar läsa detta: bra jobbat!

Det finns också en kampanj, även den med fokus på co-op (det går att spela ensam om man vill, dock), där Daedalic vill bygga ut sin värld med en story. Av det jag spelade kändes A Year of Rain väldigt klassiskt, om än som sagt inte utan några egna små idéer här och var. Inte minst 2v2-spelläget där ena sidan bara har varsin hjälte, medan motståndarna har vanliga arméer, låter intressant.

Huruvida A Year of Rain har tillräckligt mycket som särskiljer det för att verkligen lyckas i den benhårda konkurrensen, återstår att se. Det är fortfarande mycket jobb kvar innan alla bitar är plats, men jag är åtminstone nyfiken på vad Daedalic kan göra med det här. Ambitionerna finns där, om inget annat.

Jag åt dock inte en enda korv under hela mitt besök i Hamburg, vilket väl får ses som ett nederlag. Hellre korv än vinst i ett rts, som jag alltid brukar säga.

Läs också: Ännu mer Tyskland i Trüberbrook.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar