facebook_pixel
PC Gamer utser årets spel 2018

PC Gamer utser årets spel 2018

Assassin’s Creed Odyssey

I Assassin’s Creed Odyssey blickade Ubisoft längre tillbaka än någonsin tidigare – jo, paradoxalt nog utspelar det sig hundratals år före Origins – men lyckades ändå hitta vägar framåt för serien. Det uppfinner kanske inte hjulet, men tunga beslut att fatta och konsekvenser att leva med gör att Assassin’s Creed tar ännu ett stort kliv från actionäventyr mot actionrollspel.

Ändå, även om Odyssey så förtvivlat gärna vill vara ett The Witcher 3, är det för Assassin’s Creed-delarna jag främst stannar kvar. Forten, byggda lager på lager som intrikata bröllopstårtor, slutar aldrig förtjusa. Jo, jag har alltså stannat kvar – i över 150 timmar. Vi är mitt inne i den första dlc-trilogin och efter Legacy of the First Blade väntar The Fate of Atlantis. Det tar aldrig slut.

Inte mig emot. Jag spelar det inte lika intensivt nu, men under några månader levde och andades jag Odyssey; insöp den saltstänkta havsbrisen på Egeiska havet, det kvava och instängda i Minos labyrint, den förstelna luften i Medusas dal. Jag kämpade mot sjörövare och nystade i myter.

När familjesagan når sitt slut finns Kosmos-kulten kvar att kartlägga och lönnmörda, mytologiska vidunder att jaga, ruiner att upptäcka. Att kalla Odyssey för en odyssé må vara uttjatat, men det gör det inte mindre sant.

Fredrik Eriksson

Läs recensionen av Assassin’s Creed Odyssey


Far Cry 5

Även om mycket är sig likt när Ubisoft släpper uppföljare i sina största spelserier har studion under de senaste åren faktiskt vågat sig på större förändringar än vanligt, både när det gäller Assassin’s Creed– och Far Cry-serierna. Far Cry 5 gör sig av med allt vad utkikstorn och minikarta heter, för att istället ge oss ett vidöppet Montana att utforska precis som vi själva vill.

Istället för att stirra mig blind på en pluppspäckad minikarta, hamnar spelvärlden hela tiden i fokus tack vare den diskreta, Skyrim-liknande kompassen i övre delen av skärmen. Och vilken spelvärld sen!

Duniamotorn får visserligen mitt grafikkort att skrika av fasa, men så ljuvligt det är att springa omkring på den amerikanska landsbygden, njuta av vildmarkslivet och bränna bad guys med eldkastaren. Allra bäst blir det när du delar äventyret med någon du tycker om.

Visst, det gick att lira co-op även i föregångaren, men huvuduppdragen lyste då med sin frånvaro. I femman kan man köra rubbet (även om det korkat nog kräver dubbla genomspelningar för att båda spelarna ska få progressionen). Trots denna fadäs (som Ubisoft lustigt nog har den perfekta lösningen på i det något äldre Ghost Recon: Wildlands) är det dubbel spelglädje att som duo bekämpa sekten i Hope County, eller bara dra på en enkel och stillsam fisketur ihop.

Jerry Fogselius

Läs recensionen av Far Cry 5


Two Point Hospital

En armé av tjockskallar behövde omgående läkemedelsbehandling för det besynnerliga syndromet pöshuvud. Botemedlet? En sylvass nål rakt i tinningen. Året var 1997 och jag hade skramlat ihop tillräckligt med pengar för att köpa en PC för alla-tidning, enbart för att lägga vantarna på den tillhörande cd-skivan med en demoversion av den strategiska och humoristiska sjukhusbyggaren Theme Hospital. Jag älskade det lilla smakprovet så mycket att jag spelade det om och om igen. Tills jag, många månader senare, äntligen hade råd att köpa det riktiga spelet.

Two Point Hospital är egentligen inte mycket mer än ett Theme Hospital för samtiden. En grafisk uppdatering med en prydlig liten hög quality of life-förbättringar, achievements och annat fluff som den moderna spelaren förväntar sig. Skalar man bort finliret är kärnan från 90-talet dock närmast oförändrad. Two Point Hospital vinner med andra ord inte några medaljer i kategorier som innovation och vidareutveckling. Det är å andra sidan en mästerlig och sjukt kärleksfull förvaltning av ett nischat koncept som legat i koma i över 20 år. Och råkar man älska just den nischen är det inte något snack om att Two Point Hospital är ett av årets absolut bästa spel.

Mattias Frost

Läs recensionen av Two Point Hospital


Celeste

Det är lätt att vara abstrakt, åtminstone i teorin. Abstrakt berättande i spel ger mer utrymme att vara luddig med den exakta betydelsen och vad man vill att spelaren ska ta med sig. Många spel väljer också att fokusera på diffusa narrativ som kan Tolkas Fritt™, men för att parafrasera Garth Marenghi: undertext är för fegisar.

Det jag beundrar mest med Celeste är därför hur obekymrat bokstavligt det är. Det är kompromisslöst i hur det tar tag i sin grundpremiss, där huvudkaraktären Madeleines mentala ohälsa formar inte bara narrativet utan även spelmekaniken på ett sätt som både utmanar och bygger empati. Att slåss med ångest och depression kan verkligen kännas som att vara i konstant strid med sig själv samtidigt som man bestiger ett berg, så varför inte göra det till spelets faktiska premiss?

Spelet utmanar både i hur obehindrat det visar upp hur det känns att leva med ett konstant naggande självhat, och hur det konkretiseras i speldesignen. Varje bana känns omöjlig till en början, varje hinder ett mini-Everest. Men varje gång man tar sig till nästa skärm känns det som en seger. Millimeter för millimeter tar man sig vidare, minut för minut kommer man närmare sitt mål, dag för dag överlever man.

Rikard Olsson

Läs recensionen av Celeste


Return of the Obra Dinn

Ibland stöter man på sådana där spel som inte riktigt låter sig fångas i ord. Att beskriva Return of the Obra Dinn som ett slags memoryspel om en handläggare på ett försäkringsbolag är rent konkret helt korrekt. Men också helt fel. Vad som hade kunnat bli en banal och repetitiv spelupplevelse, blir i händerna på Lucas Pope något unikt och fascinerande.

I grund och botten är det ett detektivspel, där du ska ta reda hur, var och när besättningen på Obra Dinn dog. För att kunna lösa mysteriet får vi se minnen, ögonblick frusna i tiden. Spelet löser ingenting åt dig. Det är bara du och din förmåga att dra slutsatser, se detaljer och pussla ihop en ickelinjär historia.

Det är de små detaljerna som höjer Return of the Obra Dinn över konkurrenterna. Den karga estetiken är extremt avskalad men skapar en så tät atmosfär att du nästan kan känna saltstänket mot ansiktet. Pope är väldigt skicklig på att ta en enkel idé och bygga något intrikat av den. Det enda du egentligen gör är att matcha namn med ansikten, men allt är så smart konstruerat och så läckert inramat. Resultatet blir en medryckande resa på ett olycksdrabbat fartyg fyllt med död, orättvisa, förräderi, och inte minst mardrömslika sjömonster. Return of the Obra Dinn är becksvart, men skiner ändå som en fyr i spelutbudet.

Joakim Kilman

Läs recensionen av Return of the Obra Dinn


Sidor: 1 2

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar