facebook_pixel
PC Gamer utser årets spel 2018

PC Gamer utser årets spel 2018

PC Gamer-redaktionen har röstat, bråkat, skrikit och – till sist – enats. Spelsverige, vi har ett resultat.

Jo, vi vet. Spelåret 2019 är redan i full gång men innan vi stänger dörren helt om det förra är det vår plikt att ära de som äras bör. Precis som alltid har redaktionen lagt sina röster och även om resultatet knappast ledde till en regeringskris blev det jämnare än någonsin, och rafflande ända in i mål.

Låt oss nu därför tillsammans räkna ner tio toppspel med allt från hardcore-indie och fantasyrealism till titlar som bokstavligen är helt sjuka och sådana som tog sig vatten över huvudet. Trevlig läsning!

PC Gamer-redaktionen


Kingdom Come: Deliverance

Livet är jobbigt, så även Kingdom Come. Föräldrarna mördas, hembyn brinner ner, man svälter, kan inte läsa, äger ingen häst, suger på att slåss, har inte råd med sprit, bryter ett ben och kan inte ens dra ner byxorna för att skita.

Men liksom livet är det ändå väl värt att uppleva. Helheten är större än beståndsdelarna och stämningen oslagbar. Plötsligt inser jag att jag accepterar den jobbiga spelmekaniken och den knackiga tekniken eftersom “det är så här”, punkt. Ingen har påstått att livet under medeltiden var en dans på rosor.

Kingdom Come: Deliverance lyckas som få andra spel att dra in mig i spelvärlden, köpa dess egenheter, och få mig att verkligen ta till vara de där riktigt fina ögonblicken när de väl dyker upp. En solskenspromenad längs en gyttjig gata, en riktigt stökig kväll på tavernan, en seans i skogen där någon åkallar Satan (ungdomar nu för tiden, alltså) och jaktturer i skogen tillsammans med en kille som först framstod som ett rövhål, men senare blev en riktigt god vän vid lägerelden.

Det här är helt enkelt ett spel som jag kan tro på, alla skavanker till trots, eller kanske tack vare dem. Livet är inte ett blankpolerat skyltfönster och inte Kingdom Come heller.

Benny Holmström

Läs recensionen av Kingdom Come: Deliverance


Subnautica

När jag var riktigt liten tryckte en av familjens vänner – en klassisk ”lustig farbror” – ner mitt huvud under vattnet i vår grunda, uppblåsbara pool och höll kvar det där tills jag såg stjärnor och trodde att jag skulle dö. Han är förresten död nu, helt utan min förskyllan. Ända sedan detta trauma har jag haft ett lite spänt förhållande till den underbart exotiska världen under ytan. Jag är helt enkelt livrädd för att doppa huvudet, hur irrationellt det än är.

Subnautica är ett spel som helt och håller bygger på denna rädsla. Där måste du hela tiden doppa huvudet om du vill få något gjort alls. Och jag älskar det.

Inget annat spel fångar den udda kombinationen av klaustrofobi och total frihet som det ger att simma under vattnet; du kan röra dig fritt i alla riktningar, eller bara “sväva” fritt. Samtidigt är du i en fientlig värld, som kommer att döda dig om du stannar för länge. Så är det att spela Subnautica.

Man bör också nämna den oväntat och ovanligt välskrivna historia som ligger i bakgrunden, och som du gradvis upptäcker medan du tar dig djupare och djupare ner i både havet och i spelet. Stilren, vacker grafisk design och nästintill perfekta ljud från både maskiner och djur gör inlevelsen total. Och då har jag ännu inte ens provat det i VR.

Mats Nylund

Läs recensionen av Subnautica


Wreckfest

Ibland behöver spel rätt omständigheter för att nå sin fulla potential. Som i det här fallet. Jag gillade Wreckfest redan från början, när jag spelade det på egen hand inför min recension, men det var först när spelet började figurera under våra spelkvällar som jag verkligen började älska det.

Det är något visst med vetskapen att det var just Mats som flög till skogs i den där kurvan, och att det var just Fredrik som söndagskörde mitt i racinglinjen, samtidigt som Thomas prejades in i betongen och släppte loss en svordomsramsa av guds nåde.

Wreckfest är, till skillnad från 95 procent av alternativen där ute, ett racingspel som uppmuntrar till kontakt (även om vissa servrar av någon obegriplig anledning hävdar motsatsen), vilket i kombination med en av genrens mest spektakulära skademodeller och en genuint utmärkt körkänsla skapar en onlineracer av rang.

Det finns problem, absolut, främst i form av diverse menyförbistringar och ett alltför stelt karriärläge. Men när Wreckfest skiner som allra klarast, i samklang med vänner och vansinniga internetfrämlingar, är det ett av de senaste årens absolut bästa racingspel, och en värdig arvtagare till Bugbears klassiska Flatout-serie. Kungen är tillbaka, och han har olja i skägget, lera i kalsongerna och en busig glimt i ögat.

Benny Holmström

Läs recensionen av Wreckfest


Yakuza 0

Yakuza-spelen hade länge varit högt upp på min “Anledningar att förr eller senare skaffa en Playstation”-lista. Däremot var jag inte säker på exakt varför. Ryktesvägen hade jag förstått att det var en quirky serie, full med minispel och sidoaktiviteter.

Plötsligt utannonserades att prequel-titeln 0 skulle släppas till pc och jag behövde inte längre någon konsol. Jag var övertygad om att jag skulle älska det, men hade mer eller mindre förberett mig på att spela poker och pachinko mestadels av tiden. När själva beat ’em up-delen, den centrala gameplay-loopen, visade sig vara riktigt bra blev jag på sätt och vis överraskad. Mina 100 timmar i Kamurocho och Sotenbori var snart ett faktum och jag var nyförälskad genom hela resan.

Yakuza 0 lyckas vara roligt, vackert, hjärtslitande och barnsligt coolt – ofta så nära inpå varandra att det nästan borde vara kriminellt. Den engelska textningen är minutiöst framtagen och fångar mycket av den sobra galenskap som genomsyrar berättelsen. Här finns såväl scener som fick mig att skratta högt som scener där jag grät som en bebis, och när de vävs samman med hjälp av slagsmål där damcyklar och trafikkoner krossas mot folks ansikten – plus några schyssta omgångar dart och biljard – så har jag inte mycket mer att önska mig.

Erik Bergérus

Läs recensionen av Yakuza 0


Frostpunk

Realtidsstrategi är kanske den av de stora spelgenrerna som utvecklats minst det senaste årtiondet. Varför kan man spekulera i. Kanske gjorde 11 bit Studios (This War of Mine) det på någon kafferast. Kanske var deras kaffe kallt då och vetebrödet torrt, eller kanske tröttnade bara de polska utvecklarna på att strategi alltid ska vara så glättigt. De parade klassisk rts med elände och ut kom en mindre evolution. Sakta började en härligt miserabel skepnad framträda. Kyla. Snöstorm. Svält. Barnarbete. Svåra moraliska val. Utforskande. Cyberpunk i dåtid. Frost. Frostpunk.

Det sägs att djävulen finns i detaljerna, och i denna dystopiska bastard finns många små (frusna) bäckar som höjer upplevelsen över det vanliga. Allt från den Metro-inspirerade frosten på skärmen till ljudbilden av de pinande arktiska vindarna, parat med det dova hummandet från de säregna maskiner du så förtvivlat kämpar för att hålla igång, till de vackra menyerna och den blåorangea färgpaletten håller hög klass. Temperaturnivåerna, där de närmast värmekällor klarar sig bäst men där du också måste hitta plats för större, industriella byggnader, är briljant. Och så ständigt: kylan. Kampen mot ändliga resurser, sjukdom och uppror. Frostpunk är fantastiskt stämningsfullt, spännande och svårt. Som alla vet är alla spels heliga graal att väcka känslor, och trumfkortet här är inte kylan. Det är människorna.

Thomas Petersson

Läs recensionen av Frostpunk


Sidor: 1 2

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar