facebook_pixel
Tales of Vesperia: Definitive Edition – Recension

Tales of Vesperia: Definitive Edition – Recension

Tales of Vesperia gör senkommen pc-debut, men utgör fortfarande en av seriens absoluta höjdpunkter.

Allting förändras, till och med de japanska rollspelen. Tales of Vesperia framstod som ett av genrens allra mest moderna bidrag när det släpptes till konsol för drygt tio år sedan, men känns idag förlegat. Ändå älskar jag det fortfarande, alla skavanker till trots.

Främst handlar det om karaktärerna; huvudrollen Yuri är en buse med ett hjärta av guld, och helylleriddaren Flynn (tillika bästa vännen) agerar en perfekt motpol under större delen av berättelsen. Flynn har nämligen beslutat sig för att förändra kungariket inifrån medelst avancerande genom graderna, medan Yuri försöker hitta alternativa lösningar och nedmontera det korrupta systemet utifrån. Lite som Batman och Harvey Dent, fast med färggranna frisyrer (bortsett från att Flynn aldrig blir Two-Face, då).

Tales of Vesperia släpptes aldrig till pc, men även om du spelade konsolversionen när det begav sig är den här nyutgåvan väl värd en titt – den innehåller nämligen tidigare Japan-exklusivt extramaterial i form av piratflickan Pattys öden och äventyr. Hon gästspelar med jämna mellanrum fram tills hon blir en spelbar kompanjon, och eftersom hon är ett riktigt charmknippe (speciellt med det japanska röstspåret, som också det är nytt för oss européer) fattar jag omedelbart tycke för hennes ständiga upptåg.

Läs också: Recension: Tales of Berseria

I korthet

Vad är det?

En livspositiv japansk saga.

Utvecklare

Bandai Namco

Utgivare

Bandai Namco

Webb

en.bandainamcoent.eu/tales-of/tales-of-vesperia-definitive-edition

Cirkapris

410:-

Pegi

12 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Dragon Quest XI


Patty har tidigare enbart hållit till i den japanska Playstation 3-versionen av Tales of Vesperia, men är nu äntligen tillgänglig i övriga världen också. Ett mycket värdigt tillskott i karaktärsgalleriet!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den cel-shadade grafiken har dock åldrats sämre än jag trodde (framförallt känns miljöerna märkligt befriade från detaljer) och det realtidsbaserade stridssystemet – som jag ansåg vara rappt och träffsäkert när det här spelet var nytt – känns idag mördande klumpigt, med animationsprioriteringar som får Dark Souls att framstå som rena rama Bayonetta. Alltför ofta avfyrar jag attacker åt fel håll eftersom kontrollerna inte hinner registrera mina riktningsändringar, eller så hoppar jag i onödan när jag växlar mellan det fria rörelsesystemet och det statiska.

Allt detta till trots förblir ändå Tales of Vesperia min personliga favorit i serien. Upplägget är befriande simpelt, och ditt glada äventyrargille är i ständig förändring – karaktärer lämnar och återvänder i ett rasande tempo som framgångsrikt säljer det faktum att alla har sina egna agendor. Seriens traditionella skits (korta valbara konversationer) gör också mycket för att verkligen låta karaktärerna interagera med varandra, vilket breddar deras redan färgstarka personligheter ytterligare.

Yuri är inte en Messias-figur, han är inte här för att rädda världen, utan allt han bryr sig om är att ge sina vänner en bättre morgondag. Tales of Vesperia är upplyftande och fyllt till bredden med positiv energi, oavsett hur föråldrat ramverket än är idag. Äkta spelglädje har inte ett bäst-före-datum.

Läs också: Recension: Dragon Quest XI

Tales of Vesperia: Definitive Edition – Recension Reviewed by - .
4.1

UTSLAG

82%
82%
Klumpigare än vi minns det, men fortfarande en charmig saga av rang.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar