facebook_pixel
Jon Shafer’s At the Gates – Recension

Jon Shafer’s At the Gates – Recension

En kall vinter är en farligare fiende än arga barbarer i Jon Shafer’s At the Gates, ett strategispel med fokus på resurshantering.

Jag älskade Asterix när jag var liten. Spelen om de fryntliga gallerna har däremot mestadels varit mediokra, som bäst. Jon Shafer’s At the Gates är inte ett spel om Asterix, men däremot är det ett spel om små stammar som sätter sig upp mot Rom. Här finns dock inga magiska trolldrycker, bara vargavintrar, inbördes konflikter och ett ständigt hot om svält.

At the Gates är ett nytt spel från Civilization V-designern Jon Shafer. Således är det inga konstigheter att spelet har vissa likheter med Sid Meiers klassiska spelserie. Däremot har det en del andra, mer obskyra, influenser.

Den promille av er som minns den fina gamla doldisen Ultimate Domain kan nog känna igen sig lite i At the Gates. Det här spelet har nämligen samma fokus på ett mindre antal invånare, och på resurshantering. Här finns också ekon av bland annat The Settlers.

Målet är att locka till sig stammar, erövra resurser och till sist utmana självaste romarriket. Till skillnad från många andra liknande spel har du bara en bosättning. Denna kan du dock flytta runt om resurserna skulle sina. Du kan också expandera ditt område genom vakttorn och andra byggnader.

Läs också: Kristina leder Sverige i nya Civilization-expansionen

I korthet:

Vad är det?

Ett intressant, resursfokuserat strategispel med elaka romare och ännu elakare vintrar.

Utvecklare

Conifer Games

Utgivare

Conifer Games

Webb

atthegatesgame.com

Cirkapris

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k

16 GB RAM

GTX 980

Kolla även in

Ultimate Domain

Men skreva mer då, ditt pervo.

Bråkiga barbarer

Framgång handlar mindre om krigföring, och betydligt mer om att planera vilka resurser du ska använda när, och vilka stammar som är bäst lämpade till olika jobbroller. Vissa är lättfrusna, andra är pacifister, och en del är bara jobbiga i största allmänhet och skapar osämja. Bråkstakarna är det bäst att skicka ut som utforskare eller bönder – vad som helst som håller dem borta från din bosättning.

Framför allt är inledningen på varje spelomgång som en kritisk och ibland rätt svettig kamp för överlevnad. Du avverkar snabbt tillgångarna, och om du inte planerar någorlunda är det lätt att hamna i en ond cirkel som leder till svält och elände.

Balansen är lite ojämn, dock. Ibland får du starta bredvid mycket mäktigare nationer, som från början har enheter som du inte får förrän mot slutet av en spelomgång. Andra gånger kan du mer eller mindre obrytt sköta dig själv tills du vinner, utan att varken Rom eller någon annan så mycket som lyfter ett finger för att hindra dig.

Det viktigaste är att så snabbt som möjligt kunna konstruera hållbara produktionsbyggnader som inte gör slut på resurserna. När du väl fått igång en hållbar produktion blir allting mycket lättare att hantera. Ibland lite väl enkelt, som sagt, särskilt under spelets andra hälft.

At the Gates kräver en del tålamod, inte minst på grund av ett något fattigt gränssnitt. Men samtidigt är det en säregen och intressant variant av ett beprövat grepp. De goda idéerna väger upp en hel del, även om At the Gates kanske hade behövt ett par droppar trolldryck, trots allt.

Läs också: Resident Evil 2 – Recensionen

Sigefrid är småaktig och korrupt. Vilket kap!

Jon Shafer’s At the Gates – Recension Reviewed by - .
3.7

Utslag

74%
74%
Det haltar lite i genomförandet, men vinner på egensinne och bra idéer.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar