Dusk – Recension

Blast from the past är bara förnamnet, och efternamnet är Dusk.

Vet du varför jag köpte min första pc, för länge sedan? (Längre sedan än jag tänker medge offentligt.) Det var givetvis för att spela det enastående Doom 2, även om det jag egentligen spelade mest blev X-Com och Air Warrior. Aldrig trodde jag att jag skulle spela samma spel igen, så här 20+ år senare.

Dusk är en ren hommage till Doom eller Quake, på ytan. Det ser ut som en rak konvertering av de älskade 3d-spelen, fast med lite högre upplösning. Men det Dusk försöker göra är att återskapa hur dessa klassiska spel känns i vår hjärna när vi minns dem. Och det lyckas det alldeles ypperligt med.

Det gick inte att hoppa i Doom, som använde sig av något slags 2,5d-motor med en fejkad tredje dimension. Men det kändes som att det gick. I Dusk kan jag inte bara hoppa och huka, utan även plocka upp saker att kasta på fiender eller bygga trappor av. Ser du en igenspikad dörr kan du hacka bort plankorna — en revolutionerande tanke, så här år 199X! Förmodligen hittar du en hemlig gång som leder till en obehaglig grotta eller ett flottigt sovrum fullt av motorsågssvingande galningar. Den grovt, men omsorgsfullt framyxade grafiken i Dusk och miljöerna är en ren hyllning till 80-talets många, många “så-usla-att-de-blev-nästan-bra”-skräckfilmer.

Läs också: recensionen av retroskjutaren Strafe

Vapnen – en stor del av varje shooter, så även i Dusk – är både klassiska och nya. Det börjar enkelt, med två skäror av något slag. Efter ett tag hittar du en pistol, sedan en till så att du kan dual-wielda. Du hittar ett hagelgevär. Du hittar ett till, och inser att du kan dual-wielda hagelgevär också! Så småningom hittar du mer avancerade knallpåkar, armborst och raketgevär. Alla känns precis lagom tunga och feta, som de ska i ett snabbt actionspel. Kom bara ihåg att snabbheten är ett vapen i sig, du vill inte bli träffad och få börja om i början av nivån, även om de är korta.

Faktum är att nivåerna är av nästan perfekt längd. Du känner alltid att du har tid för bara en Dusk-bana till. Lite som att ha en påse smågodis bredvid sig på tv-soffan: du kan inte sluta förrän dina trevande fingrar krafsar i hörnet och febrilt försöker sno åt sig den sista, trista chokladbiten utan att du ens tänker på det.

Behöver vi en modern, snyggare och smartare version av Doom eller Quake, fylld av referenser till sina 90-talsföregångare? Nej, knappast. Men det går inte att förneka att det här är ett spel som visar upp ren och skär skaparglädje och oförfalskad nostalgi. Och det gör det på ett så charmigt och smart sätt att det är väldigt svårt att inte falla pladask. Dusk är inte något av spelen de hyllar, utan ett hopkok av dem alla, filtrerat genom ett modernt filter. Och det är förbannat kul medan det varar.

Läs också: Första trailern från Dusk