facebook_pixel
Catherine Classic – Recension

Catherine Classic – Recension

Catherine Classic är en senkommen pc-konvertering av en äkta kultklassiker, men tekniken brister där kärleken blomstrar.

När Catherine släpptes till konsoler under 2012 beskrevs det som ett test av grafikmotorn som skulle driva Persona 5. Sju år senare är situationen likadan; Catherine Classic lägger grunden och sonderar pc-intresset inför en eventuell Persona-kavalkad, men resultatet lämnar en del i övrigt att önska.

Catherine är fortfarande ett fantastiskt och unikt spel, men Catherine Classic i sig är en besvikelse. Trots att bildhastighetsmätaren säger 60 (jag använder Fraps) känns spelet ryckigt, och på min storbilds-tv är det stört omöjligt att kommer förbi 30. Därtill är de grafiska alternativen extremt få, vilket gör att de valbara japanska rösterna är den enda verkligt meningsfulla förbättringen jämfört med de ursprungliga konsolversionerna.

Lägg till det faktum att Catherine: Full Body – en ny, utökad version med ett tredje potentiellt kärleksintresse – släpps till Playstation 4 senare i år, och Catherine Classic framstår som både girigt och hafsigt. Vi kan bara hoppas att nyheterna släpps som en gratis uppdatering till pc-versionen i efterhand, men det känns inte särskilt troligt.

Med det sagt älskar jag ändå det här spelet. Berättelsen om Vincent Brooks brutala vecka förblir unik inom spelvärlden, och bjuder på både rafflande drama i form av indirekt beslutsfattande (Vincent agerar utifrån de moraliska värderingar du försett honom med, så du tillåts aldrig göra några omedelbara kovändningar) och stressigt plattformspusslande, i form av de bisarra mardrömmar som hemsöker honom.

Läs också: Recension: Yakuza 0

I korthet

Vad är det?

Ett utmanande pusseldrama.

Utvecklare

Atlus

Utgivare

Sega

Webb

catherinethegame.com

Cirkapris

205:-

Pegi

18 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Yakuza 0

Via regelbundna frågestunder i drömvärlden utformar du Vincents livsåskådning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spelets centrala konflikt – ska Vincent hålla fast vid sin långvariga flickvän Katherine, eller ska han fortsätta vänsterprassla med det blonda bombnedslaget Catherine? – håller också den narrativa elden vid liv under det femtontal timmar äventyret varar (beroende på svårighetsgrad, plattformspusslandet är ibland hårslitande svårt, till och med på den normala svårighetsgraden). Vissa kan tycka att handlingen spårar ur mot slutet, men personligen älskar jag den rakt igenom, och nickar gillande åt den Persona-doftande mytologin som blir mer och mer påtaglig ju längre in i spelet man kommer.

Catherine lyckas ändå alltid hålla fötterna på jorden, vilket gör karaktärerna både lätta att relatera till och tycka om. Baren Stray Sheep, där Vincent gärna hänger efter arbetsdagen, är fylld till bredden med intressanta gäster och livsöden som bara väntar på att upptäckas. Lägg till överraskande meningsfulla sms-konversationer med både Katherine och Catherine (som du har visst inflytande över, främst i form av ton) och det står rörande klart att Catherine har åldrats med värdighet – det är precis lika engagerande och originellt nu som när det var nytt. Synd bara att konverteringen är kass.

Läs också: Recension: Vampyr

Catherine Classic – Recension Reviewed by - .
3.85

UTSLAG

77%
77%
En dassig konvertering av ett enastående psykologiskt drama.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar