facebook_pixel
Mutant Year Zero: Road to Eden – Recension

Mutant Year Zero: Road to Eden – Recension

Sverige går under med stil i det fyndiga rollspelsäventyret Mutant Year Zero: Road to Eden.

En gris, en anka och en räv går in i en bar. Nej, det är inte en dålig gammal vits – det är Mutant Year Zero: Road to Eden. Djuren i fråga är mutanter, och baren är ett nedgånget hak som drivs av dansbandsälskaren Pripps. Här serveras inte Guiness, bara Gundess. Det här är en väldigt svensk post-apokalyps.

Mutant Year Zero: Road to Eden är en intressant mutation. Spelet lånar DNA från lite olika inspirationskällor, för att skapa en fascinerande hybrid. Först och främst är det så klart baserat på det svenska papper- och penna-rollspelet Mutant: År Noll. Den här digitala versionen skiljer sig en del från sin förlaga – men de är också lika på flera vis. Framför allt är båda två fyndiga och säregna uppdateringar av klassiska koncept. Road to Edens gestaltning av de sönderfallande resterna av Sverige är väldigt stilsäker.

Den som spelat Mutant: År Noll, kommer att veta vart intrigen bär hän. Det kommer nog alla andra att göra också, förvisso, för de ledtrådar man får är allt annat än subtila. I princip får vi här en nedbantad och förenklad version av det mer komplexa världsbygget och berättandet i förlagan. Tyvärr, för med lite bättre uppbyggnad och ett skarpare slut så hade nog Road to Eden kunnat bli ännu mer minnesvärt. Vägen till den rumphuggna besvikelsen som är slutet är dock väldigt underhållande.

Läs också: Seven: Days Long Gone – Recension

I korthet:

Vad är det?

Ett fyndigt rollspel som utspelar sig i post-apokalypsens Sverige.

Utvecklare

The Bearded Ladies

Utgivare

Funcom

Webb

mutantyearzero.com

Cirkapris

350:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Seven: Days Long Gone

Gode Gud, Göteborg! Fly för livet!

 

För Sverige i tiden

En stor del av spelets charm är alla detaljer i miljöerna. Särskilt för en svensk publik är spelet fullt med roliga referenser och detaljer, och de tillhörande kommentarerna och texterna när man hittar gamla artefakter är skönt komiska. Det är helt enkelt underhållande att höra en anka, ett vildsvin och en räv försöka klura ut vad en mp3-spelare är till för.

Spelmässigt ser Mutant Year Zero: Road to Eden vid första anblick ut som ett klassiskt isometrisk rollspel av Fallout-snitt, med klart XCom-inspirerade strider. Men när du väl börjar spela märker du snart att det här skiljer sig ganska mycket från de flesta andra spel i genren. Road to Eden har istället en del gemensamt med Seven: Days Long Gone, på så vis att smygande är extremt viktigt.

Faktum är att Road to Eden är lika mycket av ett smygarspel som ett typiskt rollspel, fast med turordningsbaserade strider. I regel är fienderna fler och starkare än du, så du behöver isolera dem en och en och försöka fila ner antalet innan öppen eldstrid bryter ut. Det fungerar så att du kan positionera dina tre kompanjoner (det finns fem allt som allt, men bara tre aktiva åt gången) och sedan använda specialförmågor och tysta vapen för att sänka ensamma fiender utan att någon upptäcker det. Det är ett smart sätt att göra de i grunden väldigt bekanta turordningsbaserade striderna mer spännande.

Kamp för livet

Road to Eden kan vara riktigt utmanande emellanåt, i alla fall i början. Om fienderna får syn på en för tidigt blir det verkligen en benhård kamp för livet. Till en början trodde jag till och med att jag gjorde något fel, när jag förväntades slåss mot betydligt starkare fiender. Men med tålamod, taktik och smygande går det – även om det kan verka omöjligt vid första anblick.

Som så ofta i den här sortens spel så blir spelet enklare under den andra hälften. Men ända fram till slutet innebär det ofta katastrof om du blir upptäckt när du inte är redo, så enkelt är det inte. Särskilt inte på högsta svårighetsgraden.

Spelet är något kort, och jag hade gärna sett fler inslag från förlagan. Till exempel hade det varit kul om hembasen – Arken – varit mer levande. Men det vi faktiskt får är charmerande, säreget och kul. Karaktärsdesignen är charmig, musiken atmosfärisk och miljöerna känns verkligen rostiga, överväxta och ingrodda. Mutant Year Zero: Road to Eden är en utmärkt liten rollspelshybrid, som gör mycket med små medel.

Läs också: Fler svenska mutanter i kommande Biomutant

Aj, aj. Det här ser inte lovande ut för herr Gris.

Mutationer

Papper- och penna-rollspelet Mutant har genomgått en del förändringar – eller mutationer – genom åren. Serien har haft flera väldigt distinkta faser i sin evolution. Låt oss ta en titt på tre av dem.

Mutant

1984

Första utgåvan släpptes redan i mitten av 80-talet. Det utspelar sig i vad som en gång var Sverige, hundratals år efter ”den stora katastrofen”. Nya samhällen och områden har börjat ta form, och det finns gott om cyborger, mutanter (som orsakats både genom experiment och strålning ute i de förbjudna zonerna) och andra som ofta och gärna hamnar i konflikt med dig.

Mutant 2089

1989

Egentligen heter även den här utgåvan bara ”Mutant”, men kallas ofta antingen ”nya Mutant”, eller ”Mutant 2089”. Den här gången gjordes konceptet om till en cyberpunk-värld med enorma megastäder och mäktiga (och onda) företag. Influenserna från bland annat Judge Dredd är tydliga. Mer fokus på högteknologi, inte minst cybernetiska implantat, än originalet.

Mutant: År Noll

2014

En vidareutveckling av originalkonceptet, men med mer strömlinjeformade regelverk. Fortfarande komplext, men betydligt mer inbjudande och lättbegripligt även för nybörjare. Storyn kretsar kring Arken, ett enormt gammalt fartyg som gjorts om till bostad för en grupp mutanter som kämpar för sin överlevnad.

Mutant Year Zero: Road to Eden – Recension Reviewed by - .
4

Utslag

80%
80%
Ett väldigt svenskt rollspel, med fokus på smygande och taktik. 

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar