facebook_pixel
Imperator Rome – På gång

Imperator Rome – På gång

Jag kom, jag såg, jag skapade kaos i Imperator: Rome.

När jag satte mig ner framför Imperator: Rome, det nya grand strategy-spelet från Paradox, hade jag en enda stor fråga: Vad är det, egentligen? Är det Crusader Kings i toga? Ett romerskt Europa Universalis? Är det, vilket fansen självklart frågar, “Vicky 3″? Svaret? Inget av dem och allihop.

– Du har invånarmekaniken som är lik den i spel som Stellaris eller Victoria, krigsföring och diplomati liknande Europa Universalis och en ensemble närmare den i Crusader Kings, förklarar Johan Andersson.

Creative directorn för Imperator: Rome har varit på Paradox i 20 år och vet vad han talar om. Han har arbetat på alla dessa titlar. Faktum är att han håller låda i flera minuter när jag frågar vilka Paradox-spel han arbetat med.

– Jag gjorde inte supermycket med Stellaris, men alla andra. Imperator är kulmen på all denna erfarenhet.

Det första jag lägger märke till i spelet är att UI:n domineras av grekisk vit marmor och överlag en ljus och livfull färgpalett.

– Det är en väldigt hoppfull estetik, förklarar lead artist Joacim Carlberg. Det skiljer sig från våra tidigare spel, inte minst Crusader Kings, som ju ägde rum under medeltidens så kallade ”dark ages”.

Det finns också ett utmärkt zoomverktyg som automatiskt går från en detaljerad terrängkarta till en platt politisk dito när du zoomar ut. I regel är saker och ting mer lättillgängliga än i tidigare titlar från studion, med färre valmöjligheter nergrävda under flertalet menyer. En av de smartaste detaljerna är diplomatiskärmen där du, snarare än att välja länder ur en lista, helt enkelt öppnar en tab för den och sedan klickar på ett land på huvudkartan. Det är fortfarande inte alldeles självklart att förstå den enorma mängd information Imperator: Rome kastar på dig, men det är bättre.

Läs också: Vi recenserar Gwent

Striderna kommer kännas bekanta för alla Crusader Kings II-veteraner.

Den andra saken som slår mig är senaten. Japp, vi befinner oss i eran för det republikanska Rom snarare än Romerska kejsardömet. Faktum är att spelet inleds i begynnelsen av republiken och slutar innan det historiska skiftet till ett imperium.

– Det är faktiskt under den republikanska eran som Rom expanderade som mest, förklarar game designern Henrik Lohmander. Med dess omfattning av hela medelhavet och de republikanska uppgörelserna och tillhörande huvudvärk, vilket gjorde att det till sist blev ett imperium.

Du kommer emellertid kunna skifta tidigare till imperium i Imperator: Rome om du så önskar, men nu går vi händelserna i förväg. Här och nu är Rom en republik och det innebär att senaten röstar på allt jag gör i spelet. Senatorerna dras från flera fraktioner, däribland militären, köpmännen och religiösa typer, alla med olika viljor och motviljor (köpmännen vill exempelvis inte inleda ett krig mot någon du idkar byteshandel med). Antalet senatorer från varje grupp ändras med populariteten, och är en fraktion nöjd och glad får du bonusar till din republik.

Bredvid detta något abstrakta system finns namngivna profiler som tillhör fraktionerna, och de jobbar som guvernörer, rådgivare och generaler för att ta några exempel. De har också personlighetsdrag (Brutus är så klart listig) och några fina och minnesvärda porträtt. Det är här det börjar gå snett för mig då jag väljer den bästa generalen jag kan hitta och låter honom leda min enda armé. Hans namn är Marius Quintus och han är populist.

SI VIS PACEM, PARA BELLUM

Likt vilken god romare som helst förklarar jag genast krig mot min närmaste granne, samniterna. Krig är enklare i det förflutna. Det finns egentligen inte något som ”de jure-kungadömen”, historiska gränser existerar ännu inte så det du erövrar kan du också behålla. Jag behöver fortfarande skaffa mig skäl till att starta krig (detta är trots allt den era då casus belli började användas) men de är mest ursäkter och det är helt okej att roffa åt mig mer land än vad jag först krävde.

– Alla strategispel handlar om att bygga ett imperium, säger Andersson. Detta är en period i historien då det faktiskt skedde.

Samniterna visar sig ha drösvis med allierade som backar dem så jag kallar in mina vänner, som i sin tur kallar in sina vänner, och snart står hela Italien i brand när 20 olika pyttesmå kungadömen börjar strida om den mark jag tänkt erövra. Striderna liknar de i Crusader Kings II vilket är bra, då det innebär att jag vet vad jag gör. Quintus kännetecknas av sina många segrar, vilket paradoxalt är var mina problem tar sin början.

Quintus armé är nämligen mer lojal mot honom än mot Rom i sig. Då detta är hela min armé betyder det att om Quintus beslutar sig för att för att han bör vara ledare snarare än jag, finns det egentligen inget jag kan göra för att stoppa honom. Det är passande för epoken men också en elegant lösning på ett uråldrig strategispelsproblem: att hindra spelarna från att stoppa alla sina enheter i en enda gigantisk armé. Olyckligtvis visste jag inte om detta när jag började och nu har jag en illavarslande ikon som säger ”nedräkning till inbördeskrig” i hörnet av skärmen. Oops.

Katastrofen undviks dock, men det är inte tack vare mig. Istället gör Quintus popularitet att han väljs till ledare för senaten. Detta blidkar honom och gör att nedräkningen mot kriget avbryts. Lyckligtvis spelar jag inte som, likt Crusader Kings II, en specifik dynasti. Oavsett vem som väljs är det jag som leder Rom. Faktum är att jag ville ändra Rom till ett kejsardöme under mitt styre och då skulle en kraftfull populistledare som Quintus vara exakt vad jag ville ha.

– De är dåliga för republiken, men inte nödvändigtvis för dig, berättar Henrik.

Under denna period började jag grotta ner mig mer i fredstidsmekaniken. I Imperator är varje stad befolkad av invånare som producerar forskning; freemen som producerar män till din armé, värdelösa tribesmen och slavar som skaffar fram råmaterial. Jag kan befordra människor mellan dessa roller men det tar tid, och jag förmodar att den här delen blir mindre pillig i det slutgiltiga spelet.

Det finns också ett relativt lättbegripligt byteshandelssystem. Varje provins producerar saker som var och en buffar dig eller öppnar för fler byggalternativ (du behöver exempelvis trä för att bygga skepp). Om en stad har överskott kan den skicka detta överflöd annorstädes, till och med utomlands om det finns ett handelsavtal. Vi har dock bara fått ett par timmar med spelet och hungrar efter ett inbördeskrig. Kanske skulle jag inte ha omintegjort Quintus trots allt.

ALEXANDER GRÄT

Tack och lov kommer content designer Peter Nicholson till min räddning. Vi inleder en ny omgång i rollen som Makedonienm som olikt Rom är en monarki. Det innebär att jag slipper förlita mig på senatorernas omröstningar och istället får hålla koll på något som kallas ”legitimacy”, enkelt uttryckt lojaliteten hos människor och provinser (en tredje typ, ”tribal”, var inte tillgänglig vid demonstration).  Är din legitimitet hög kan monarken göra vad sjutton han vill, men Peter ska visa vad som sker när den är låg, och använder därför ett snabbkommando för att skicka Cassanders legimitet rakt ner i källaren.

Snabbt söndras lojaliteten hos Cassanders undersåtar. Om jag bara hade en illojal provins eller guvernör kanske denna bara rört sig mot ett annat imperium eller utropat sin självständighet. Nu är antalet illojala provinser fler, och istället slits därför Makedonien itu i två delar där ena delen ansluter sig till en aspirant av min tron. Detta är inget enkelt slag, och olikt nämnda exempel är det game over om jag förlorar. Det är också ett sätt för Imperator att hålla vårt intresse vid liv.

Min tid med Imperator: Rome är ute. Jag får inte se om Cassander går levande ur krisen (men om jag får bedöma hans chanser, så …), men innan jag går ställer jag ytterligare en fråga till Johan. Paradox är berömda för att stötta spel i åratal efter releaserna, med DLC-paket och patchar. Jag frågar honom om planerna är detsamma för Imperator och förväntar mig ett ickesvar men får ett rättframt ”Ja”. Faktum är att han börjar tala om idéer för expansioner som djupdyker i vissa kulturer: ”En grekisk, en persisk, en indisk …” Han gör det klart och tydligt att Rom är tillbaka för att stanna och att detta inte bara är ett projekt Paradox åtar sig nu, utan under åratal framöver.

Läs också: DayZ är snart färdigt, tro’t eller ej!

I korthet

Utvecklare

Paradox Development Studio

Utgivare

Paradox Interactive

Webb

Imperator: Rome

Release

Första halvåret 2019.

Om skribenten

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar