facebook_pixel
Fallout 76 – Recension

Fallout 76 – Recension

I Fallout 76 utforskar du ett deprimerande livlöst ödelandskap där det enda som finns i överflöd är buggar och tristess.

Du vaknar upp till en ekande tystnad. Till en början verkar du vara den siste överlevande människan i världen. Ganska snart inser du dock att du bara är en av många stackare som är dömda att irra omkring i ett öde landskap – desperat sökande efter den sista lilla gnutta glädje som kanske finns någonstans där ute bland alla rostiga ruiner och muterade odjur.

Fallout 76 hade en ganska snäv uppförsbacke redan från början. Seriens fans är ökänt kräsna, så en sorts blandning av överlevnadssimulator och mmorpg orsakade många oroliga viskningar – och arga rop för den delen.

Jag var dock redo att ge spelet en ärlig chans. Bethesda har gjort ett kompetent mmorpg förut, trots allt. Och mina första steg ut i ett sönderbombat, men förvånansvärt färsprakande Virginia, kändes lovande. En känsla som snabbt skulle förbytas till grav besvikelse.

Om man vill vara snäll kan man se det som att Fallout 76 gestaltar post-apokalypsen fullt ut. Spelet skildrar inte bara en trasig värld, det förkroppsligar den. Det känns nämligen som om Bethesda snickrat ihop det av gamla, rostiga delar som legat och skräpat i åratal. Vilket väl också är ungefär vad de faktiskt har gjort.

Läs också: Battlefield V – Recension

I korthet:

Vad är det?

Ett misslyckat försök att omvandla Fallout till ett mmo med överlevnadsinslag.

Utvecklare

Bethesda

Utgivare

Bethesda

Webb

fallout.bethesda.net

Cirkapris

500:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5-7600k

16 GB RAM

GTX 1070

Kolla även in

Metal Gear Survive (skojar bara)

Scorched är de vanligaste fienderna. De tar aldrig slut.

Ekande tomt

Fallout 76 är i princip Fallout 4, fast utan allt som gjorde det spelet bra. Här finns inga vettiga rollspelsmekaniker, inga mänskliga npc-karaktärer att prata med, inga intressanta uppdrag, inga engagerande berättelser. Och det som faktiskt finns är urvattnat, som det trista och närmast slumpartade karaktärsbygget som bygger på att man låser upp och uppgraderar kort med olika förmågor. Byggandet är å sin sida om möjligt ännu klumpigare än i Fallout 4, vilket i sig är en bedrift.

Kvar bland vrakdelarna finner vi en dålig shooter där du tillbringar majoriteten av tiden med att skjuta samma, mestadels återanvända, fiender om och om igen. Har du tur blir du anfallen, och i regel väldigt mördad, av en illa förtäckt drake som tycks direkt inklistrad från Skyrim. Resten av tiden går åt till att lyssna på provocerande pladdriga och utdragna ljudloggar. Och samla skräp, bokstavligen, för att kunna bygga vettigare vapen, förstås. Detta så du slipper skjuta halva dagen innan de jobbigare fienderna äntligen går med på att dö.

Valet att byta ut alla npc-karaktärer mot ljudloggar och snacksaliga robotar är förbryllande. Resultatet blir ett narrativ där det mest intressanta redan har hänt för längesedan, och alla du läser om och lyssnar på redan är borta. Det är omöjligt att engagera sig när varken berättelsen eller spelmekaniken griper tag nämnvärt.

Apokalyptiska buggar

Ett redan tidsödande spel blir ännu jobbigare i och med det veritabla hav av buggar som sköljer över en så snart man kliver ut i världen. Redan det allra första uppdraget buggade ur för mig så att det inte gick att klara. Jag fick logga ut och in igen för att komma vidare. Andra uppdrag har jag fortfarande inte lyckats lösa, eftersom föremålen jag ska interagera med inte existerar i världen. Ett uppdrag gick ut på att döda en specifik zombie (eller scorched, som de kallas här), men när jag kom dit var han redan död. Kroppen låg på golvet i en omöjlig ställning, med huvudet ett par meter bort i hörnet av rummet. Jag har fortfarande inte lyckats få liv i karln, och därmed inte heller kunnat dräpa fanskapet.

De få underhållande stunderna i spelet handlar mest om att, om du som jag spelar med en god vän, skratta tillsammans åt särskilt befängda buggar eller fåniga situationer som uppstår. Mestadels är spelet dock bara en livlös, trasig, utdragen och smärtsamt tråkig styggelse. Att det knappt livsdugliga spelet har mikrotransaktioner framstår i sammanhanget som ett becksvart, malplacerat skämt.

Om du äter giftig mat, eller sover på skitiga madrasser, kan du åka på sjukdomar, som ”swamp itch”. Jag kan relatera. Fallout 76 ger mig klåda över hela kroppen, och det enda botemedlet är att logga ut.

Läs också: Metal Gear Survive – Recension.

Det finns inga mänskliga npc-karaktärer, men massor av ljudloggar och pratsamma robotar.

Semester i paradiset.

Fotoläget är en av få källor till glädje i Fallout 76, åtminstone i dess nuvarande skick. Här är några fina semesterbilder:

På besök i ett nöjesfält med en god vän samt ett förkolnat lik. Notera min somriga, blågula outfit.

Softar i soffan. Snart dags för lite krubb i form av grillad kackerlacka.

Gick vilse i bergen och passade på att posera lite.

När mörkret faller spelar vi lite banjo innan vi somnar. Imorgon är en ny, buggfylld dag att tampas med.

Fallout 76 – Recension Reviewed by - .
1.9

Utslag

38%
38%
I nuläget ett både trasigt och fattigt överlevnadsspel som saknar allt som gör Fallout minnesvärt.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar