facebook_pixel
Darksiders III – Recension

Darksiders III – Recension

Darksiders III menar väl men anländer för sent för att verkligen kännas relevant.

Vi skriver 2018 i kalendern och spelbranschen har förändrats. Utgivare som Electronic Arts och Ubisoft satsar antingen på stora produktioner eller indieinspirerade chansningar, men nästan aldrig på något mittemellan. Med Darksiders III har dock THQ Nordic hittat tillbaka till den mytomspunna mittfåran.

Darksiders III är inte ett spel som imponerar på ytan. Det känns som att det borde ha släppts två år efter Darksiders II istället för sex, och även då skulle framstegen ha varit blygsamma. Darksiders III är en uppföljare som valt att skala bort istället för att lägga till, möjligtvis som ett direkt resultat av den tumultartade resa spelet säkert haft bakom kulisserna, vilket gör att den överraskande uppstickaren plötsligt känns förutsägbar och lite grådaskig.

De Texas-baserade utvecklarna Gunfire Games består till stora delar av veteraner från Vigil Games, den ursprungliga Darksiders-studion som plötsligt lades ner i samband med THQ:s undergång i början av 2013. Ändå känns Darksiders III mer som ett Halo 4 istället för ett Halo 3, en produkt som först och främst vill bevisa att serien befinner i sig trygga händer istället för att höja upplevelsen till nästa nivå. Gunfire Games är mer intresserade av att försöka blidka fansen än att ge dem något som de ännu inte vet att de vill ha.

Dark Souls x Metroid

Med det sagt är Darksiders III inte utan förtjänster. Jag må vara ett stort fan av Darksiders II, men till och med jag tyckte att lootmanin i det spelet gick till överdrift, så det är skönt att enbart behöva uppgradera befintlig utrustning den här gången, istället för att ständigt byta ut den.

Läs också: Recension: Okami HD

I korthet

Vad är det?

Dark Souls, Metroid och Zelda i en mixer.

Utvecklare

Gunfire Games

Utgivare

THQ Nordic

Webb

darksiders.com

Cirkapris

620:-

Pegi

16 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Okami HD

Någonstans där ute springer 2B omkring med 9S. Hör hon oss månne om vi ropar?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Darksiders III har även funnit nya inspirationskällor. Den The Legend of Zelda-doftande problemlösningen har tonats ner rejält (även om den fortfarande finns kvar) och i dess ställe finner vi en Dark Souls– och Metroid-doftande sammankopplad värld, komplett med upplåsningsbara genvägar och passager som kräver specialutrustning för att forceras. Även svårighetsgraden har skruvats upp rejält (nästan vilka dussinfiender som helst kan ta livet av dig om du är oförsiktig) vilket ofta leder till att man måste spela om samma partier flera gånger, speciellt när det vankas bosstrider eller större fiender.

Den här gången spelar vi som Fury, den mest temperamentsfulla av de fyra apokalypsryttarna. Hon får i uppdrag att dräpa de sju dödssynderna, som alla befinner sig på det numera demon- och änglabelägrade jordklotet efter apokalypsens utbrott. Hon är vresig som få och väldigt kort i tonen, men tids nog lugnar hon ner sig, speciellt när hon märker att hennes uppdrag inte är fullt lika simpelt som det till en början verkade. Verkligt intressant blir hon dock aldrig, men väl en fungerande avatar för spelarens våldsfyllda upptåg.

Daterat

Tekniskt är grafiken föga imponerande, men estetiskt finns här en och annan höjdpunkt i form av storslagna vyer och några komiskt groteska karaktärer, även om serietecknaren Joe Mardureira inte längre är inblandad i produktionen. De stämningsfulla och utomvärldsliga miljöerna från Darksiders II är dock till stora delar ett minne blott, och jag tvivlar rätt starkt på att jag faktiskt kommer minnas specifika lokaler från det här spelet om några år.

Lägg till några enstaka men väldigt specifika kontrollproblem (ibland känns det fullständigt omöjligt att svinga sig över avgrunder med Furys piska) och Darksiders III blir ett spel som väldigt sällan når föregångarnas toppar. Det kan förvisso fortfarande stå rakryggat jämte sina äldre bröder – och stundtals blir jag lika överraskad och glad som i Dark Souls när jag plötsligt hittar bakvägar till områden jag redan utforskat – men det känns aldrig särskilt relevant eller fräscht, precis som om någon skulle ha plockat spelet rakt ur 2014 med minimala förändringar. Och det håller inte riktigt.

Läs också: Recension: Dark Souls III

En fråga om Strife

Darksiders III är ingalunda slutet på den här berättelsen, tvärtom lämnar avslutningen det mesta väldigt öppet. Så den uppenbara frågan blir därför: när kommer Darksiders IV och kommer vi få spela som Strife, den enda apokalypsryttaren som fortfarande inte har ett eget spel? Förmodligen, men jag är inte helt övertygad då han i Darksiders III faktiskt figurerar i Furys berättelse på sina håll, och verkar vara mer förtjust i spionage än massmord. Kanske blir Darksiders IV ett stealthspel istället, eller åtminstone ett actionäventyr med stealthelement?


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Darksiders III – Recension Reviewed by - .
3.8

UTSLAG

76%
76%
En välgjord men i slutändan understimulerande uppföljare.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar