facebook_pixel
Battlefield V – Recension

Battlefield V – Recension

I Battlefield V återvänder Dice till andra världskriget dit allt en gång började.

Battlefield V inleds med en högtidlig prolog där du spelar som en flock dömda soldater som en och en faller bort på alltmer fasansfulla sätt. Jag antar att intentionen är att väcka känslor om hur fruktansvärt och meningslöst det är med krig. Det känns dock malplacerat i ett spel där du kan bära en gasmask pimpad med en Union Jack-flagga, kasta dig ur plan mitt i luften, landa på dina fötter och därpå smacka till en nazist i huvudet med ett slagträ.

Dice tycks inte kunna bestämma sig för om krig är ett helvete eller svinkul, och detta skapar något som skaver. Den erkänt kaotiska Battlefield-serien är inte på något vis en rättvis bild av det riktiga, vidriga kriget och det gör att en soldats lidande skrik (”Jag vill hem!”) när han blöder till döds kan kännas ganska smaklöst. Svenskstudion behöver bygga vidare på att spelet är en rolig och röjig skjutare, för det är vad den gör bäst.

I stridens hetta, med plan tjutande ovanför, stridsvagnar som dundrar förbi och snipersikten som glittrar till på långt håll, kan Battlefield V vara hisnande. De täta, detaljerade kartorna spär på kaoset, särskilt den postapokalyptiska Devastation-kartan som äger rum i ruinerna av ett sönderbombat Rotterdam. Med 64 spelare som krigar samtidigt är få multiplayerspel lika kittlande, och en välkommen återkomst av andra världskriget tar oss tillbaka till den första vågen Battlefield-spel. Detta kaos resulterar i rafflande, överrumplande ögonblick som närapå skulle kunna vara scriptade sekvenser. Som när ett Spitfire-plan flög för lågt, slog i ett kyrktorn och slet upp ett hål i dess vägg med vingen, för att lämna ett spår av damm och förödelse i kölvattnet. Detta kan också jobba mot spelet och jag har tappat räkningen på alla visuella buggar. Vanligtvis involverar det lik som fastnar i miljöerna och flaxar runt som om de vore återupplivade av en necromancer.

Läs också: Vi recenserar Call of Duty: Black Ops 4

I KORTHET

VAD ÄR DET

En multiplayer-fokuserad WW2-skjutare.

UTVECKLARE

Dice

UTGIVARE

Electronic Arts

WEBB

Battlefield

CIRKAPRIS

550:-

PEGI

18 år

TESTAT PÅ

Intel Core i5-6600, GTX 1080,
16 GB RAM

KOLLA ÄVEN IN

Call of Duty: Black Ops 4, PCG 261,
85 %

Söndra och bygg

Det här är en serie känd för sin förstörelse, men nu kan du också bygga saker. Vissa platser på kartan låter dig ta fram hammaren (vanligtvis nära kontrollpunkter) och gör du det ser du linjerna hos sandsäckar, taggtråd och andra byggbara ting. Alla klasser kan bygga och du behöver inte jaga resurser eller dylikt, men processen är långsam och du lämnas öppen för angrepp medan du väntar på att mätaren långsamt fylls på.

Aerodromekartan är ett bra exempel på detta, där ingången till en enorm hangar kan pluggas igen med skydd, som tjeckiska igelkottar och annat, för att göra livet svårare för motståndarlaget. En del kartor låter dig till och med gräva skyttegravar som du och dina medspelare tryggt kan röra er genom. Det känns aldrig som om striden hänger på konstruktionen av allt detta, men de kan verkligen ändra flytet.

Kartorna blandar och ger, men en del är bland Battlefields allra bästa. Twisted steel är den klara höjdpunkten: en omfångsrik träskkarta i Frankrike som domineras av en enorm bro som delvis – och dramatiskt – har kollapsat. Under den finns en träskskog att idka eldstrider i men det är på bron i sig de flesta och mest spännande striderna tar plats runt två capture-punkter, strategiskt placerade på varsin ände av bron.

När fienden har kontroll över bron är kampen för att bända den ur deras händer en rolig och tillfredsställande utmaning. Dess höjd ger krypskyttarna en enastående överblick över träsket och byggnaderna undertill, men lyckligtvis är bron fylld med bråte och brinnande vrak som ger nog med skydd för att laget ska kunna ta sig framåt och stjäla tillbaka territoriet.

Bland blodröda rapsfält

Arras är en annan välsmord karta: en bit av den franska landsbygden täckt med vackra, gula rapsfält. De öppna områdena är perfekta för fordonsslag, medan fotsoldaterna kan kämpa för att kontrollera gårdar och byar som är utspridda över kartan. Fjell 652, som äger rum i de norska fjällen, är också en väldigt rolig karta, inte minst kontrollpunkten placerat bland några utspridda stugor. Då den är naturligt exponerad öppnar det för hektiska strider, och chansen är stor att krypskyttar och attacker från ovan gör ditt liv till ett helsike.

Devastation, Rotterdamkartan jag tidigare nämnde, är mindre lyckad. Den är visuellt imponerande och oerhört stämningsfull, men den röriga geometrin och avsaknaden av tydliga vägar till varje kontrollpunkt gör den bökig med ett dåligt tempo. Hamada, en stor ökenkarta, är grym för fordonsstrider, men avstånden mellan kontrollpunkter och den generella ökningen av time-to-kill i Battlefield V innebär att du tillbringar mycket tid med att springa tillbaka till platsen du dog på och, om du har otur, dör igen längs vägen.

Aerodrome och Narvik hamnar någonstans i mitten. Den senare nämnda utspelar sig i den norska kuststaden med samma namn, och utöver några få minnesvärda och intensiva strider runt tågrälser vid vattnet är det egentligen ingenting som sticker ut. Den tidigare är ännu en stor, öppen karta idealisk för fordon och jag fann den egentligen bara intressant när båda arméerna möttes i den stora hangaren i hjärtat av kartan. Till syvende och sist finns inga dåliga kartor i Battlefield V, bara några få medelmåttiga. För en multiplayerskjutare vid lansering är det ändå ganska bra.

Själv är halvdan dräng

Trupperna är viktigare än någonsin i Battlefield V. Förutom att kunna spawna på en lagmedlem som inte är i strid kan numer även icke-medics utföra återupplivningar på en fallen kamrat. Det går mycket långsammare än för en medic, men är ändå ovärderligt i sluttampen av en match. Det uppmuntrar också trupper att hålla sig nära varandra (även om det alltid är frestande att rusa iväg för att testa ett nytt gevär). Du kan alltjämt lämna truppen för att leva livet som ensamvarg, men spelet uppmanar dig att inte göra det.

En annan fördel med att jobba i ett lag är att befälet kan, när tillräckligt med poäng tickat in, kalla in förstärkning till truppen. Denna sträcker sig från dödliga stridsvagnar till – bäst av allt – en förödande raket som kan jämna en kontrollpunkt med marken och döda allt i sprängradien. Ljudet av planet som fyrar av raketen är alltid en nervpärs (om du nu inte är den som trycker på knappen, vill säga). Du kan se explosionen från kartans alla hörn och att ta punkt efter en raketattack är alltid ett ljuvligt ögonblick.

Grand operations bygger vidare på Battlefield 1:s operations. De är storslagna, tematiska slag som utspelar sig under tre dagar och som är löst sammankopplade med en berättelse som ändras beroende på utfallet i striderna. Battlefield må vara ett spel gjort för för att hoppa in i och ut ur, men för en episk GO-strid behöver du avsätta skapligt mycket tid, ibland så mycket som en timme. Varje dag drivs av ett mål där lag antningen attackerar eller skyddar nyckelpunkter, som inkluderar gigantiska artillerivapen du kan kontrollera.

Final stand är emellertid något som fungerar sådär. Utslagsrundan träder i kraft om båda lagen är jämna och det inte går att urskilja en tydlig vinnare. Det är i princip som de sista minuterna av Fortnite eller PUBG. Respawns har spelat ut sin roll och överlevande spelare knuffas allt tätare ihop av krympande spelarutrymme. Sista laget som står pall står också som vinnare, vilket snopet nog suddar ut alla prestationer laget har stått för under tidigare rundor.

Stabilt solo

Även om Call of Duty har övergett singleplayer är det fint att se hur Dice alltjämt satsar på det. War stories är serier av solouppdrag med storslagna produktionsvärden och melodramatiska mellansekvenser som tar oss till mindre kända hörn av andra världskriget. Uppdragen är öppna i sin struktur med flera olika mål som kan utföras i vilken ordning som helst, men det finns trots detta ögonblick där det står klart att du spelar något som är tungt regisserat.

Nordlys äger rum under den tyska ockupationen av Norge och är den bästa SP-delen. Här får vi följa en motståndskämpe som strider bortom fiendelinjen. Miljörna är häpnandsväckande (den snön!) och att skida mellan platserna är kul. War stories är överlag mer intressent än CoD:s ytliga, linjära kampanjer och kan ståta med några genuint spektakulära ögonblick, men det är inte värt att köpa spelet bara för solodelen. Online är fortfarande skälet till varför Battlefield existerar, men enspelaruppdragen är absolut välgjorda och värda din tid.

Även om flytet hos Battlefield V är snudd på identiskt med tidigare spel har karaktärernas rörelser justerats för att kännas mer fysiskt, och jag är inte ett fan. Detta är som tydligast i de omständliga, förvirrande animationer som visas när du kliver i och ur fordon. Tidigare ploppade du in i ett fordon vilket fick illusionen att spricka men ändå gjorde jobbet. Nu tvingas du däremot se hur din spelarkaraktär plågsamt långsamt rör sig in och ut, med kameravinklar som slår knut på sig. Jag förstår vad Dice är ute efter, de vill att du ska känna dig mer som ett med världen, men det är inte alls så följsamt som det borde vara.

Battlefield V kommer att förändras, och det med råge. Dice har redan börjat hantera klagomål så som alltför kraftfulla bombare, och de planerar nya spellägen, däribland deras oundvikliga tolkning av battle royale: Firestorm. I december får vi också ett nytt singleplayer-uppdrag som fokuserar på stridsvagnar och nazister. Om ett år kan detta vara en mycket bättre, djupare, rikare upplevelse. Här och nu är det ett väldigt bra Battlefield-spel med några grymma kartor och gott om de ögonblick av vackert kaos som har kommit att definiera serien.

Läs också: Vi betygsätter de bästa moderkorten just nu

Battlefield V – Recension Reviewed by - .
3.95

Utslag

79%
79%
Lika kaotiskt och hisnande som Battlefield alltid har varit. Förvänta dig ingen dramatisk nystart av serien, bara.

Om skribenten

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar