facebook_pixel
Thronebreaker: The Witcher Tales – Recension

Thronebreaker: The Witcher Tales – Recension

Den fristående enspelarkampanjen Thronebreaker: The Witcher Tales är så mycket mer än en simpel Gwent-spinoff.

Jag brukar beskriva The Witcher 3 som “ett kortspel med rollspelselement” istället för tvärtom. Oftast skämtsamt, men ibland även med visst allvar eftersom Gwent förblir det mest gripande minispelet jag någonsin stött på, och anledningen till att min speltid sträckte sig långt bortom 100 timmar.

Därför har jag ivrigt sett fram emot Thronebreaker: The Witcher Tales, den numera fristående enspelarkampanjen till CD Projekt Reds samlarkortspel Gwent (notera kursiveringen!). Jag kunde ändå inte undgå att känna mig lite, lite snopen, i alla fall till en början, av en väldigt märklig anledning – Thronebreaker: The Witcher Tales är nämligen lite för varierat och intensivt för dess eget bästa.

I klartext: jag saknar enkelheten. I The Witcher 3 reste jag från värdshus till värdshus, oftast med exakt samma uppsättning av kort och en orubblig strategi i bakhuvudet. Matcherna var tillfredsställande, om än lite väl enkla mot slutet, och jag kände mig duktig, som att jag var bäst i världen på Gwent. Samma tankesätt överförde jag sedan till Gwent (på den tiden i betastadiet) och även där gick det utmärkt att sakta men säkert fila fram en allt mer vattentät strategi, även om motståndarna var mänskliga, och därför kunde utföra långt mer avancerade kontringsmanövrar än vad AI:n i The Witcher 3 någonsin förmådde.

Kunglig variation, med ett pris

Med Thronebreaker har CD Projekt Red bemödat sig för att se till att i stort sett varje Gwent-match ska ha sin egna gimmick. Här finns otroliga mängder idéer – ibland slåss jag mot enorma basilisker där varje kroppsdel symboliseras av ett kort, och andra gånger måste jag stoppa transportvagnar från att fly slagfältet – men verkligt traditionella, rena och raka fullängdsdueller lyser allt som oftast med sin frånvaro.

Läs också: Recension: The Witcher 3: Blood and Wine

I korthet

Vad är det?

En fascinerande expansion av Gwent-formulan.

Utvecklare

CD Projekt Red

Utgivare

CD Projekt Red

Webb

thewitcher.com/en/thronebreaker-witchertales/

Cirkapris

275:-

Pegi

12 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

The Witcher 3: Wild Hunt

Den grafiska presentationen har förbättrats markant sedan Gwent-matchernas tidigaste dagar i The Witcher 3!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De flesta matcherna är bara en runda lång, vilket gör att det långsiktiga tänkandet snabbt ersätts av krav på omedelbara resultat, där varje drag kan vara starten på ett oundvikligt nederlag, eller första steget mot överlägsen vinst. Detta är extra påtagligt i de rena pusseluppdragen, där det inte finns något som helst utrymme att slösa bort ett drag på ett experiment som i efterhand visade sig vara fruktlöst. De ständigt skiftande förutsättningarna gör att jag stundtals blir utmattad av att spela Thronebreaker, raka motsatsen till den djupt avslappnande upplevelsen som Gwent-matcherna i The Witcher 3 gav mig.

Iskall krigardrottning med attityd

Thronebreaker är med andra ord inget som ersätter vare sig Gwent eller The Witcher 3, men väl något helt eget. När jag vant mig vid de skärpta flexibilitetskraven och det drastiskt uppskruvade matchflödet öppnas mina ögon för allt det goda, såsom äventyrets fantastiskt intressanta huvudroll Meve, auktoritär änkedrottning över tvillingrikena Lyria och Rivia, såväl som mor till en inkapabel tronarvinge.

Via en isometrisk världskarta klickar man sig framåt i Baldur’s Gate-stil, talar med folk man stöter på och samlar resurser för att vidareutveckla kortleken. Fäst dig dock inte alltför hårt vid din armé, eftersom berättelsen både tar ifrån dig och ger dig enheter vid jämna mellanrum, vilket bara ökar de ovan nämnda flexibilitetskraven.

Motståndet består mestadels av de invaderande styrkorna från stormakten Nilfgaard, spridda stråtrövare och monster (var är en Witcher när behöver en?). I rollen som Meve får du gott om möjligheter att fatta diverse moraliska beslut, som i bästa The Witcher-anda kan komma att bita dig i baken om du är alltför godtrogen. Berättelsen drivs framåt av smakfulla, sparsamt animerade karaktärsporträtt, tillsammans med genomgående utmärkt röstskådespeleri (speciellt Meves kraftfulla stämma är fantastisk).

Trots att jag föredrar mer traditionella Gwent-matcher är ändå Thronebreaker: The Witcher Tales väldigt angenämt. Man lyckas göra otroligt mycket av det egentligen rätt begränsade ramverket, och Meve är en de mest lyckade huvudrollerna jag bekantat mig med på evigheter. Ett äventyr som fullt ut står på egna ben, och mer därtill.

Läs också: Artikel: Historien om Gwent

Kontrollförbistringar

Ett märkligt problem som jag stötte på i Thronebreaker var stundtals bråkiga kontroller, mer specifikt när jag bytte den utmärkta musen mot handkontrollen, för att kunna softa i soffan ett tag. Lägerskärmen här ovan är den värsta förbrytaren eftersom den stundtals inte alls registrerar handkontrollen, och när den väl gör det så emuleras muspekaren på ett väldigt oskönt sätt. Med andra ord: spela Thronebreaker med tangentbord och mus, men det tänkte du nog göra ändå, liksom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Thronebreaker: The Witcher Tales – Recension Reviewed by - .
4.2

UTSLAG

84%
84%
Inte bara ett komplement till Gwent och The Witcher 3, utan en rik spelupplevelse i dess egen rätt.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar