facebook_pixel
Pathfinder: Kingmaker – Recension

Pathfinder: Kingmaker – Recension

Ambitiösa rollspelet Pathfinder: Kingmaker går vilse emellanåt, men vid horisonten väntar något kungligt.

Pathfinder: Kingmaker är både djupt traditionellt och riskfyllt på samma gång. Traditionellt på så vis att det är ett extremt klassiskt rollspel i en typisk fantasyvärld full av tomtar och troll, där 20-sidiga tärningar är de allsmäktiga ödesgudarna. Det här är ett spel för regelälskare och paragrafryttare.

Just därför är det också ett riskabelt projekt. Pathfinder: Kingmaker baseras på ett papper-penna-rollspel från slutet av 00-talet. Det skapades för att många ansåg att Dungeons and Dragons hade gjort för många ändringar i senaste utgåvan. Det är ett spel sprunget ur ett konservativt ställningstagande att det var bättre förr.

Naturligtvis kommer det oundvikligen att dra till sig mer eller mindre petig kritik från de mest kräsna hardcorespelarna. De som kan varje regel utantill, och som har en väldigt klar bild av vad de anser att ett riktigt rollspel är. Pathfinder: Kingmaker är helt enkelt ett spel för old school-rollspelare – med brasklappen att det också lär reta gallfeber på en inte obetydlig del av sin tilltänkta publik.

Läs också: The Bard’s Tale IV – Recension

I korthet:

Vad är det?

Ett väldigt klassiskt rollspel med några strategiska inslag.

Utvecklare

Owlcat Games

Utgivare

Deep Silver

Webb

owlcatgames.com

Cirkapris

400:-

Pegi

16 år

Testat på

Intel Core i7-6700k

16 GB RAM

GTX 980

Kolla även in

Tyranny

Spindlar, varför måste det vara just spindlar?

Inte bråttom

Framför allt är Pathfinder ett spel för den som inte har bråttom. Det första jag gjorde när jag startade spelet var att febrilt, och förgäves, leta i menyerna efter ett sätt att snabba på mina karaktärer. De lunkar runt i ett närmast provocerande makligt tempo, och trots att de enskilda områdena är små tar de tid att utforska.

När du slår läger måste du ofta lyssna på korta små konversationer som i längden blir ganska tröttande, eftersom du måste vila så förbannat ofta. Laddtiderna är även de många och långa, vilket inte direkt underlättar utforskandet. Lägg till det en och annan bugg som kan tvinga dig att ladda om (autosparandet är dock generöst och pålitligt) och du har ett spel med potentialen att gå även den mest tålmodige på nerverna.

Ändå kan jag inte sluta spela. För bortom alla de där hindren, trösklarna och utdragna transportsekvenserna väntar ett ofta kungligt rollspel.

Karaktärsdanande

Spelet börjar med en slags tävling där du ska bevisa att du är rätt person att ta bli regent över ett eget rike. När du väl gjort det, och samlat på dig ett antal kompanjoner, så sätter spelet igång på allvar.

Pathfinder: Kingmaker är uppdelat i två delar. Huvuddelen är klassiskt rollspelande med karaktärsbygge, strider och äventyrande. Den andra är styret över ditt lilla rike. Du bygger, tar beslut som påverkar invånarna, utser rådgivare och expanderar dina gränser. Det hela är ganska simpelt, men det ger spelet lite välbehövlig variation, och något som särskiljer det från sina konkurrenter.

I centrum står dock striderna och karaktärsbygget. Du kan använda de förskapade kompanjonerna som du stöter på under spelets gång, eller skapa egna (dock till en abnormt hög kostnad). Att spela med de förskapade ger lite mer karaktär, då de är gediget skrivna och har sina synpunkter på hur du beter dig. Det hade varit trevligt om du hade fått välja vilka klasser de skulle vara, för att enklare kunna skräddarsy din grupp. Det blir brutalt svårt på de högre svårighetsgraderna om du inte kan anpassa gruppen efter din spelstil. Å andra sidan är det också kul att tvingas tänka lite utanför den där snäva boxen man lätt fastnar i, och tvingas testa lite andra taktiker än de man är van vid.

Balansen är dock något ojämn. Vissa fiender är orimligt starka – även i områden du besöker tidigt. Det gäller att tidigt känna av om det är bättre att fly än illa fäkta.

Spelet har tydliga brister och frustrationsmoment, men det är väldigt engagerande att se hur både ditt rike och din grupp äventyrare växer sig allt starkare. Dels i takt med att de får nya förmågor, men också i takt med att du som spelare lär dig systemet och hittar favoritstrategier och sätt att ta dig an problemen du stöter på.

Pathfinder: Kingmaker är högst medvetet konservativt, men det är ett intressant spel även för de som inte nödvändigtvis tycker att det var bättre förr.

Läs också: Månadens hårdvara

Ingen metropol just nu, men vänta bara.

Karaktäristiskt

En av spelets främsta styrkor är de ofta underhållande följeslagarna du stöter på under spelets gång. Vad man än tycker om deras stats, klasser och förmågor så är de lätta att tycka om som karaktärer.

Amiri

Den som spelat papper-penna-spelet känner med all säkerhet igen den här legendariska barbaren, som kånkar runt på ett enormt svärd. Hon respekterar styrka, och inte mycket annat. Fåordig men uttrycksfull.

Harrim

En extremt fatalistisk dvärg som inte direkt sprider munterhet omkring sig. Det enda han är hängiven mot är undergångens gud, Groetus. Trots det är han en cleric, bra på att skydda och hela.

Jaethal

Uttalat ond inquisitor-alv. Inte så märkligt, kanske, då hon är odöd och inte riktigt vet varför hon dödades. Bra på både magi och att hugga ner töntar med sin lie. Vill gärna hitta och straffa den som mördade henne.

Pathfinder: Kingmaker – Recension Reviewed by - .
3.75

Utslag

75%
75%
Utstuderat gammaldags rollspel som är lätt att fastna för trots en hel del uppenbara brister.

 

 

 

 

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar