facebook_pixel
Mega Man 11 – Recension

Mega Man 11 – Recension

Mega Man 11 erbjuder varken revolution eller evolution men det räcker – för den här gången.

Nästan exakt tio år sedan den blå bombaren gjorde comeback sist gör han ett nytt försök med spelet som trots namnet absolut inte är det elfte i ordningen. Trots att det gått ett decennium sedan sist och att den spinkige roboten i år har 30 ljus i födelsedagstårtan känns det som att tiden stått still.

Eller snarare som tiden saktats ner. En av nyheterna i Mega Man 11 är nämligen att den blå bombarens arsenal utökats med Double Gear-systemet, som låter dig tillfälligt sakta ner tiden eller öka kraften i dina vapen.

Jag inleder med att prata om Double Gear-systemet eftersom det är spelets främsta nymodighet. Allt ifrån storyn, omslaget, och menyerna kretsar kring den här mekaniken. Detta är en smula märkligt eftersom det egentligen inte förändrar seriens standardformel speciellt mycket alls.

Snarare är det fascinerande hur lite Capcom har skakat om Mega Mans formel. Precis som vanligt tar du dig an åtta banor i valfri ordning, varpå du möter en robotboss och snor deras förmåga. Sedan följer ett par banor i Dr Wilys slott, en boss-rush, samt en sista konfrontation med Wily själv. Har man spelat någon del i serien sedan 1988 har man alltså få överraskningar framför sig.

I det skenet framstår Double Gear snarare som ett sätt att göra den annars retro-aktigt oförlåtande speldesignen mer överkomlig för nybörjare. Mega Man 10 försökte något liknande med en lättare svårighetsgrad, men den här lösningen känns mindre påträngande.

Läs också: Recension: Mighty No. 9

I korthet

Vad är det?

Det ”elfte” spelet i Mega Man-serien, lagom till den blå robotens 30-årsdag.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

http://megaman.capcom.com/mm11.html

Cirkapris

289:-

PEGI

7

Testas på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Shovel Knight

Bossarna är större, snabbare, och bättre designade än på länge.

Dina färger var blå

Capcom har överlag jobbat med att balansera seriens ökända svårighet med nybörjarvänlighet. Till exempel är affären från Mega Man 9 tillbaka, så du kan lätt köpa energitanks, extraliv, och andra bonusar som gör banorna betydligt lättare. På så vis kan du också välja din egen svårighetsgrad. Du kan helt skippa alla uppgraderingar för en mer puristisk upplevelse, eller lassa på med färdigheter och föremål som trappar ner svårigheten.

Egentligen är det just på ytan som de största förändringarna skett. Till skillnad från 9 och 10 har Capcom nu anammat en celshade-stil som jag verkligen gillar. Både animationerna och kontrollen är mjuka som silke, samtidigt som varje bana bjuder på detaljrika bakgrunder och minnesvärda fiender.

Röstskådespelarna förstärker känslan med underbart gräslig dialog som levereras med betydligt mer talang än den förtjänar. Det enda snedsteget är musiken. Soundtracket försöker åtminstone anpassa sig till de olika banornas tema men är helt fritt från personlighet och saknar melodier som lägger sig på minnet.

Trots min nästan livslånga relation med serien har jag svårt att bedöma Mega Man 11. Det är verkligen ”bara” ett nytt Mega Man-spel, varken mer eller mindre, på gott och ont. Förvisso ett bra sådant, med minnesvärda banor, bossar och vapen. Å ena sidan visar det att det gamla receptet fortfarande fungerar efter 30 år, men jag önskar att Capcom hade vågat utmana sig själva lika mycket som sina spelare.

Läs också: Mega Man X-samlingen skippar Guns N’ Roses-bossarna

Mega Man 11 – Recension Reviewed by - .
4

Review Overview

80%
80%
Utmanande och välslipat actionplattformare som inte tar några kliv varken fram eller bakåt.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar