facebook_pixel
Call of Cthulhu – Recension

Call of Cthulhu – Recension

I gammaldags skräcksagan Call of Cthulhu måste du tampas med opålitliga bläckfiskar, färgen grön och högtravande profetior.

Min första tanke när jag kliver av båten är att vända om direkt. Överallt ligger en kväljande grönskimrande dimma som ett unket töcken över hela ön. Bara stanken är nog för att driva vem som helst till vansinne. Det här kan inte leda till något bra. Inte ens ett bra spel, tyvärr. Call of Cthulhu snubblar nämligen över sina egna tentakler.

En klassisk skräckmiljö kan, uppenbarligen, behålla sin mystik och sin atmosfär genom århundraden. Ett gammalt nedgånget kråkslott, en mystisk dimhöljd ö, fuktiga grottgångar – vi tycks kunna återvända till dem hur många gånger som helst utan att tröttna. Och om Call of Cthulhu gör en sak rätt så är det just världen det målar upp.

De stackars karaktärsmodellerna lär inte vinna några skönhetstävlingar i första taget, men den nedgångna, skitiga fiskebyn du besöker precis så där hotfull och ödesmättad som den ska vara. I rollen som en försupen (så klart) detektiv är du där för att utreda en tragisk olycka. Naturligtvis visar det sig vara mycket större än så. Lite väl mycket större, kanske, för ganska snart börjar det tjatas ändlöst om ödet, och om någon storslagen ”sanning”. Den där sanningen blir dock uppenbar väldigt tidigt, vilket gör det frustrerande att vänta ungefär åtta timmar på att huvudpersonen ska komma ikapp och äntligen fatta grejen alldeles mot slutet.

Läs också: Achtung! Cthulhu Tactics – Recension

I korthet:

Vad är det?

Ett Lovecraft-inspirerat skräckspel om uråldrig ondska och galenskap.

Utvecklare

Cyanide

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

callofcthulhu-game.com

Cirkapris

450:-

Pegi

18

Spelat på

Intel Core i7-6700k

16 GB RAM

GTX 980

Kolla även in

Alone in the Dark (originalet var Lovecraft-inspirerat)

Lite hudkräm bara, så ska du se att det går över.

Förutsägbara galenskaper

De tröga kontrollerna gör å sin sida inte actionsekvenserna några tjänster, vare sig det handlar om smygande eller jakter. Utvecklarna vill så hemskt gärna göra så väldigt mycket, men resultatet är tyvärr ett ofokuserat hopkok av idéer som inte känns färdigtänkta.

Call of Cthulhu är effektivt när den täta atmosfären får göra jobbet. Det är också hyfsat engagerande ibland när du faktiskt ägnar dig åt detektivarbete. Ganska snart havererar det tyvärr i en klichésörja med onda sekter, bläckfiskmonster och desperata försök att skildra galenskap genom att bland annat svaja med kameran. Den enda effekten av det trötta greppet är mild åksjuka och irritation.

Efter en lovande inledning faller narrativet sönder i tröttsam repetition. I regel upptäcker du något du redan räknat ut, svimmar av, hallucinerar, vaknar upp, och får sedan det tvivelaktiga nöjet att höra huvudpersonen upprepa samma ”är jag galen?”-ältande om och om igen.

Det saknas för all del inte bra saker i Call of Cthulhu. Bitvis är det motbjudande på ett alldeles delikat vis, till exempel. Men utvecklarna lyckas aldrig skapa en fungerande helhet, och istället för att stegras mot ett groteskt crescendo slutar det hela i ett klumpigt och rumphugget spektakel. Spelet har flera slut, och av dem är det sämsta slutet det klart bästa. Mitt råd är att låta allt gå åt helvete, det blir åtminstone lite mer underhållande så. För både dig och eventuella uråldriga tentakelgudar.

Läs också: Trailer för Lovecraft-inspirerade The Sinking City

Vad glor du på? Apan mittemot!
Call of Cthulhu – Recension Reviewed by - .
2.9

Utslag

58%
58%
Call of Cthulhu har enstaka bra sekvenser, men som helhet är det inte särskilt skräckinjagande.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar