facebook_pixel
Assassin’s Creed Odyssey – Recension

Assassin’s Creed Odyssey – Recension

I storslagna Assassin’s Creed Odyssey faller både gamla och nya idéer på plats. Serien har aldrig varit större, och har sällan varit bättre.

Assassin’s Creed Odyssey är inte en resa, utan tre. Det är dels en en grekisk tragedi med dramatiska vändpunkter och en trasig familj i navet. Det är jakten på en uråldrig kult kors och tvärs över den antika övärlden. Och det är overkliga konspirationer, en häxbrygd av sci-fi och mytologiska monster.

På ytan är det med andra ord en vanlig dag på Assassin’s Creed-jobbet, i ett krig som pågått i mer än två tusen år, där vi lekt sjörövare, renässanscharmörer, revolutionärer och frihetskämpar. Fjolårets Origins markerade dock på flera plan en vändpunkt. Man saktade ner releasetempot, man vred klockan tillbaka snarare än att fortsätta framåt från industrialismens London, men framför allt började Assassin’s Creed på allvar förvandlas från ett actionäventyr till ett rollspel.

I Odyssey faller mycket av det som var skakigt i Origins på plats. Saker som redan var bra dras till nya, oanade spetsar. Nya idéer briljerar. Helheten förför. Eller kort sagt: ”Eureka!”

Läs också: Assassin’s Creed Odyssey – Hands-on

I KORTHET

VAD ÄR DET

Elfte spelet på elva år i Assassin’s Creed-serien.

UTVECKLARE

Ubisoft Quebec

UTGIVARE

Ubisoft

WEBB

assassinscreed.com

CIRKAPRIS

550:-

PEGI

18 år

TESTAT PÅ

Intel Core i7-7700, Gefore GTX 1080, 16 GB RAM

KOLLA ÄVEN IN

The Witcher 3: Wild Hunt, PCG 227, 94 %

Var det bättre förr? Kanske. Vackrare var det i alla fall.

NPC-BUSKIS

Därmed inte sagt att klassiska Assassin’s Creed-problem håller sig kvar. NPC:erna fortsätter bjuda på ofrivillig buskishumor. Jag kan lugnt skritta fram över de atenska gatorna men människorna runt omkring skriker som om jag vore hin onde själv. De kastar sig undan, trycker sig mot väggarna och utför avancerade kullerbyttor i desperata försök att undkomma den skrittande hästen!

I små doser är sådana här dråpligheter roliga – eller åtminstone Youtubevänliga – men lite för ofta tappar de gamla grekerna huvudet. När jag gör ett lätt utfall med svärdet kastas soldaten flera meter bakåt, över klippkanten. När Odyssey klipper från en scen till själva spelet drar de jag talade med efter andan. Vad gör du här!?, tycks de tänka om henne de förtroligt pratade med för två sekunder sedan.

Detta är dock en piss i Egeiska havet ställt bredvid den enorma helhet som är Assassin’s Creed Odyssey. Om du vill (jo, du vill) kan du tillbringa mer än hundra timmar i den grekiska övärlden, seglandes över stormande hav, dykandes i overkliga ruiner från ”those who came before”, galopperandes genom prunkande dalgångar med klassiska akropoler som fond.

Långa äventyr finns det gott om. Det vet alla med en backlog. Odyssey sticker dock ut genom att hålla inne med omvälvande förändringar under lång tid. Efter femton timmar öppnar spelets andra del upp sig: Kult of Kosmos. Så som tempelriddarna ska göra under tusentals år framöver verkar kulten i skuggorna av den grekiska världen. De håller i politiska ledare likt marionettdockor, sprider skräck på havet och förslavar fria människor. Allt för att skapa ordning av kaos, den frihet lönnmördarna i lika många tusentals år kommer riskera liv och lem för.

Striderna är mer offensiva än Origins defensiva dito.

ATT TÄNKA SJÄLV

Kult of Kosmos öppnar upp en ”hitlist”, ett intrikat träd med beslöjade kultister vi ska avslöja. Det har vi visserligen gjort förut i Assassin’s Creed men den här gången tvingas vi tänka själva. Bit för bit låser vi upp ledtrådar som leder oss rätt. ”Driver en silvergruva i Attika, ”En ledtråd förlorades i en vik i Achaia” eller ”Den här kultmedlemmen tycker om sällskapet hos hetärer”. (Hetärer var en slags kurtisaner under Antiken.) Det är ett kittlande pussel med drygt fyrtio bitar som alla leder fram till lönnmördaruppdrag i någon form, och allt närmare trädets mitt och kultens ledare.

En annan nyhet där vi teorin ska tänka själva är utforskarläget. Istället för övertydliga markörer får vi istället två–tre ledtrådar och på egen hand sätter vi våra mål på kartan. I praktiken missar detta ofta målet. Om vi, säg, ska leta upp en ö på det stora havet är det en sak men är avstånden små sätter örnen Ikaros käppar i hjulen med sitt skrik, då han avslöjar när vi inte är mindre än 150 meter ifrån målet.

Ikaros är mer eller mindre en kopia av Origins Senu och är en klippa när skatter och fiender ska markeras. Han krockar dock lite med utforskarläget och gör det stundom helt onödigt. Fröet till något riktigt bra finns här men det känns inte som om Ubisoft vågar släppa taget om våra händer riktigt.

ETT SPEL, TRE ODYSÉER

Men det är ju tre berättelser på en gång, det går ju faktiskt inte. Jo, det går.

FAMILJESAGAN

Kassandras och Alexios familj rivaliserar de stora grekiska tragedierna, fylld med drama, blod och ond bråd död.

KOSMOSKULTEN

Femton timmar in börjar jakten på drygt 40 skurkar som i skuggorna håller hela den grekiska världen i sitt grepp.
FÖRSTA CIVILISATIONEN

Konspirationer och sci-fi-reliker som kan förändra allt. Den här delen gör sen entré men är så klart oumbärlig för seriens fans.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar