facebook_pixel
The Bard’s Tale IV: Barrows Deep – Recension

The Bard’s Tale IV: Barrows Deep – Recension

Trots rejäla tekniska missar lyckas The Bard’s Tale IV: Barrows Deep i alla fall delvis få mig att dansa efter dess pipa.

Bard’s Tale IV: Barrows Deep är en virtuell fantasyballad med gamla anor. Rent tekniskt hemfaller det åt falsksång emellanåt, men när det träffar rätt är harmonierna svåra att värja sig mot. Barrows Deep kräver tålamod, men det är en säregen och engagerande spelupplevelse.

Den som var med när det begav sig kanske spelade originalet på Commodore 64. Med andra ord är det här en uråldrig, legendarisk spelserie som det endast sjungs om i mystiska folksånger numera. Det tredje spelet i serien släpptes 1988, och först nu kommer den kickstartade fyran.

Den som förväntar sig något som är troget de gamla spelen kan nog bli besviken. Men den som vill ha en egensinnig grottkravlare som går sin egen väg bör ge Bard’s Tale IV en chans. I alla fall om du har stora mängder tålamod med tekniska missöden.

Läs också: Brian Fargo vill köpa Interplay

I korthet:

Vad är det?

En grottkravlare med gamla anor och mycket musik.

Utvecklare

Inxile

Utgivare

Inxile

Webb

bardstale.inxile-entertainment.com

Cirkapris

350:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k

16 GB RAM

GTX 980

Kolla även in

Legend of Grimrock 2

Stridssystemet är enkelt att lära men förvånansvärt intrikat.

Harmoni

Bards Tale IV börjar riktigt mossigt och trist, tyvärr. Miljöerna är dassiga, striderna kommer inte till sin rätt för du har för få kompanjoner och förmågor, och storyn trampar vatten. Men härdar du ut förbi de inledande grådaskiga timmarna öppnar spelet upp sig och blir en intressant blandning av småfyndigt pusslande och smarta taktiska strider.

När du slåss delas skärmen upp i ett enkelt litet rutnät där du kan positionera dina karaktärer i front- eller backlinjen. Du har ett visst antal poäng per omgång, som du kan spendera på attacker, rörelser och förmågor. Att bestämma vilka karaktärer som ska få göra vad blir ganska snabbt till ett intrikat pussel när du försöker skydda dig samtidigt som du nöter ner motståndarna.

Särskilt bardklassen är, som sig bör, användbar. En bard super för att få magi, som den sedan använder för att sjunga fram olika buffar och andra statuseffekter som kan hjälpa laget. Rätt använda är de formidabla verktyg som stöd till de tre andra klasserna – krigare, magiker och tjuv.

Även miljöer och världsbygge blir bättre när du tar dig bort från de första områdena och får utforska storartade fästningar och lummiga skogar. Jag uppskattar även hur sångerna vävs in i berättandet. Trubadurer sjunger ibland om de undergångsprofetior du undersöker. Det är ett smart sätt att konkretisera den där typiska fantasylegenden på ett trovärdigt sätt i världen.

Kakafoni

Men så var det ju det där med det tekniska. För det första är grafiken väldigt ojämn. Det går att förlåta, särskilt som miljöerna ändå kan vara rätt inbjudande emellanåt. Karaktärsmodellerna är däremot svåra att smälta. De ser ut som förrymda, missbildade och defekta figurer från Elder Scrolls: Oblivion.

Optimeringen är inte heller speciellt bra, då det trots tveksam grafisk kvalitet är svårt att få att flyta okej. Lägg till buggar (lätt att fastna i miljöer, till exempel), frustrerande laddtider och enstaka krascher och det är lätt att se hur spelet kan kännas som mer besvär än det är värt.

Spelmässigt är det främst sparsystemet som riskerar att gå folk på nerverna. Du kan nämligen inte spara när du vill, utan måste återvända till särskilda pelare som finns här och var i världen. I regel kommer de ganska tätt, men jag har snällt fått spela om en halvtimme här och var för att jag råkat bli påhoppad av överlevlade fiender.

I ärlighetens namn störde sparsystemet mig mest i början, och spelet sparas alltid automatiskt när du stänger av det. Men det är ett märkligt designval. Det finns andra underligheter, som särskilda ett kodhjul du fysiskt behöver skriva ut och sätta ihop för att lösa några bonuspussel. Som ett gammaldags kopieringsskydd. Det är väldigt märkligt.

Trots tekniska skavanker och ett och annat frustrationsmoment är det ändå lätt att rekommendera spelet till den som vill ha ett rollspel som är både klassiskt och udda på samma gång. Melodin sätter sig inte direkt, men när den väl gör det har du den klistrad på hjärnan många timmar framöver.

Läs också: Pathfinder: Kingmaker ger Baldur’s Gate-vibbar

Miljöerna kan vara ganska inbjudande ibland.

Army of Bard’s Tale

Bard’s Tale är en gammal serie som med ganska stor outnyttjad potential. Här är några exempel på möjliga spinoffer.

Alexander Bard’s Tale

En experimentell skapelse där Alexander Bard predikar i 20 timmar om skillnaden mellan könen. Inte för alla.

Jean-Pierre Barda’s Tale

Betydligt muntrare och mer interaktivt, där målet är att visa upp sin håriga bringa så ofta som möjligt innan karriären tar slut.

La Camilla’s Tale

Titeln är inte lika stringent som ovanstående, men förmodligen spelet med mest potential. Som Camilla Henemark ska du provocera töntar på diverse galor.

The Bard’s Tale IV: Barrows Deep – Recension Reviewed by - .
3.5

Utslag

70%
70%
Ett intressant, musikaliskt rollspel som växlar mellan ljuv harmoni och frustrerande kakafoni.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar