facebook_pixel
Dragon Quest XI – Recension

Dragon Quest XI – Recension

Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age ger tidlös speldesign ett strålande nytt lager färg.

“Grafiken spelar ingen roll” brukar folk säga när deras favoritspel blivit för fula för att mäta sig med de nyaste och läckraste releaserna. Men de har fel. Grafik har alltid och kommer alltid spela roll, något som understryks med all önskvärd tydlighet i Square Enix undersköna Dragon Quest XI.

Presentationen – inklusive musiken, mellansekvenserna, tekniken och estetiken – är nämligen spelets i särklass starkaste kort. Dragon Quest XI må vara seriens allra första del till moderna datorer, men rötterna sträcker sig ända tillbaka till mitten av 80-talet i Japan, och har därför en enormt rik kreativ brunn att vaska ur.

Även fast jag hört väldigt lite av Koichi Sugiyamas klassiska musik tidigare så upplever jag den som väldigt nostalgisk, som om tonerna försöker återuppväcka barndomsminnen som inte finns (det här är trots allt mitt allra första Dragon Quest). Samma tankegångar väcks av Akira Toriyamas närmast tidlösa karaktärsdesign, trots att jag aldrig ens sett ett enda avsnitt av Dragon Ball. En märklig känsla som jag inte kan påstå att jag upplevt tidigare.

Beprövat koncept

Den starka traditionen går igen i speldesignen. Square Enix har tagit åt sig vissa moderna lösningar (alla monster är synliga på världskartan och kan ofta undvikas) medan man ignorerat andra (den japanska versionen har inga röstskådespelare överhuvudtaget, så vi får klara oss med den engelska dubben eller ingen alls).

Striderna är av klassiskt turordningsbaserat snitt med buffar, debuffar, elementbaserad magi och statuseffekter. Men de är välgjorda och underhållande i sin egen rätt, speciellt när man samlat på sig alla karaktärer och tillåts aktivera superförmågorna taktiskt (genom att bänka de karaktärer som är uppladdade tills den önskade partnern också är redo, vilket låser upp duons riktigt kraftfulla samarbetsattacker, kompletta med spektakulära filmsekvenser som man kan trycka förbi om man tröttnar på dem).

Läs också: Recension: Ni no Kuni 2: Revenant Kingdom

I korthet

Vad är det?

Ett makalöst vackert japanskt rollspel.

Utvecklare

Square Enix

Utgivare

Square Enix

Webb

dragonquest.square-enix-games.com/xi

Cirkapris

630:-

Pegi

12 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Ni no Kuni 2: Revenant Kingdom

Sade vi att det här spelet är vackert?

Berättelsens premiss är också närmast provocerande traditionell, och kretsar kring reinkarnationen av hjälten från de allra första Dragon Quest-spelen, tillika världens påstådda frälsare. Alla är dock inte övertygade, speciellt inte den lokale kungen, som illa kvickt tvingar spelaren att fly från sin hemby, ut i den vida, öppna världen i jakten på svar. Inom kort stöter man på ett gäng muntra äventyrare, som likt Jesu lärjungar är fullt övertygade om att spelarens väg framåt är den enda rätta.

Under de första timmarna med Dragon Quest XI var det främst presentationen som drev mig framåt. Spelet är otroligt mysigt, och även de till en början påfrestande brittiska dialekterna sätter sig efter ett tag. Det är också alltid roligt att slåss mot nya fiender, och bevittna det ena bedårande och/eller mysläskiga kreaturet efter det andra. Jag blev även märkligt gripen av craftingsystemet, som jag normalt avskyr i andra spel, främst tack vare det konstanta avvägandet mellan snabbhet och precision i dess rappa minispel.

Kärleken blossar

Sjutton timmar in i äventyret kom dock vändpunkten som till slut motiverade betyget här nedan. När spelarkaraktärens bakgrund äntligen förklaras i detalj, och de känslosamma stråkarna presenterar sig på typiskt japanskt melodramatiskt vis, kom tårarna. I samma veva avslöjades också några av kompanjonernas sanna natur, och det kändes som att allt dittills i spelet hade byggt upp till detta ögonblick, för att få bästa möjliga utdelning.

Därefter fanns ingen tvekan längre – jag älskar Dragon Quest XI. Presentationen fick mig att nappa på kroken, men jag fortsätter spela tack vare den tidlösa speldesignen, och det tilltagande djupet hos både karaktärerna och spelvärlden. På pappret framstår Dragon Quest XI som gammal skåpmat – här finns inte en enda riktigt ny idé – men i hjärtat känns spelet både konservativt och fräscht, nostalgiskt och fängslande. Som att återvända till en barndom jag aldrig haft.

Läs också: Recension: Tales of Berseria

Stabil men simpel portning

Rent tekniskt fungerar Dragon Quest XI utmärkt. Man kan spela i 60 fps (eller högre, om man editerar en .ini-fil) och det är endast i de största städerna som jag upplever lite småryck. Menyerna är dock svårnavigerade och vissa av knappkommandona ologiska (att spela med tangentbord känns inte ens som ett alternativ) men den märkligaste detaljen av alla är den totala frånvaron av ett avstängningsalternativ i huvudmenyn. Istället måste man trycka på Esc, varpå en klassisk Windows-baserad textruta dyker upp!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dragon Quest XI – Recension Reviewed by - .
4.55

UTSLAG

91%
91%
Ett magnifikt yttre visar sig omgärda ett kärleksfullt inre. En perfekt startpunkt för nya fans.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar