facebook_pixel
We Happy Few – Recension

We Happy Few – Recension

We Happy Few är fyllt till bredden av berättarmässiga ambitioner som vattnas ut av stundtals medioker speldesign.

Något är ruttet i den engelska staten. Andra världskriget är förvisso över sedan nästan två decennier, men det har lämnat spår så djupa att landet ännu kämpar för att återhämta sig. Inte för att det märks om man ser på populasen i Wellington Wells, där alla ständigt traskar runt med förvridna leenden och ett ständigt ”pip pip cheerio” i mungipan.

Här lever nämligen alla med drogen Joy i blodet. Tar man ett piller blir världen plötsligt färggrann, full av fjärilar och blommor. Det får en också att glömma. Som den ständigt närvarande propagandamaskinen Uncle Jack påpekar: ett land utan historia är ett lyckligt land. Något hände nämligen i krigets slut och Joy är det lättaste sättet att förtränga.

I den här världen möter vi tre ”downers” – personer som inte längre tar sin Joy. Den första av dessa är Arthur, en censor som en dag påminns om sin bror Percy. De skulle bägge tvångsskickas till Tyskland som barn men separerades, och när minnena kommer tillbaka bestämmer sig Arthur för att leta upp sin bror. Senare tar man även kontroll över Arthurs barndomsvän Sally, en kemist som olagligt gömmer en bebis i sin lägenhet, samt den svordomsglade skotten Ollie som hallucinerar en liten flicka.

Le som om du menar det

We Happy Few har en mästerlig premiss och dess vision av ett söndertrasat England i förnekelse är oerhört gripande. Tonen svajar sömlöst mellan dyster och mörkt komisk, alltmedan man träffar karaktärer som fängslar med fantastiskt röstskådespeleri.

Alla är de ensamma och ständigt på vakt. Downers hör nämligen inte hemma i städerna och jagas istället ut i ruinerna där gäng, pestsmittade, och andra lösdrivare håller hus. En stor del av spelet kräver därför att man inte drar på sig misstankar. De som springer, stirrar, eller undersöker saker de inte borde får snabbt ilskna blickar på sig.

Läs också: We Happy Few har bytt genre – utvecklarna förklarar varför

I korthet

Vad är det?

Överlevnadssimulator med zombies och sånt.

Utvecklare

Compulsion Games

Utgivare

Gearbox

Webb

http://www.wehappyfewgame.com/

Cirkapris

PEGI

18 år

Testat på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

The Forest

När man tar Joy blir världen glättig men är det verkligen bättre än alternativet?

Därför är man ständigt vaksam över sitt beteende. Att smyga blir mer än att leka kurragömma med AI:n och varje steg känns osäkert. När som helst kommer de se igenom mitt falska leende. Då är We Happy Few ett magiskt stealth-äventyr som pirrar långt ner i märgen. Då sammanknyts även narrativet och spelmekaniken som bäst. Överlag lider dock spelet av mediokert gameplay som dras ner ytterligare av regelbundna buggar.

Det märks att We Happy Few föddes som en roguelike-överlevare, då det är fullt av ofärdiga spelsystem det inte alls behöver. Jag snubblar konstant över loot jag sällan använder och springer alltid förbi crafting-bänkar. Det rudimentära överlevnadssystemet där man måste äta, sova, och dricka regelbundet för att hålla sina stats uppe känns i praktiken bara som poänglöst tidsödslande.

Som sagt är spelet även väldigt buggigt, där det främsta problemet är att man ofta inte kan slutföra uppdrag. Spelets redan triviala stealth-sektioner blir även de mer frustrerande då AI:n ofta beter sig oförutsägbart på ett sätt som kan förstöra flera minuters noga smygande.

Persona non grata

We Happy Few är därför sällan särskilt kul att spela. Istället livnär det sig på sitt fenomenala världsbyggande och historia. Ju mer tid man tillbringar i Wellington Wells desto mer inser man att dess fasader och lögner är mer patetiska än ondskefulla. Folk kämpar verkligen med en sorg och skuld som de inte är kapabla att hantera. Att då fly till en värld som inte ruttnar om en, där maten inte är på väg att ta slut, och där alla som försvunnit bara har åkt på ”semester”, känns mänskligt.

Till slut står det klart att landets synder bleknar gentemot de personliga. Är det verkligen så lätt att gå vidare när mörka minnen tynger ner en? Sägs det inte att okunnighet är salighet, trots allt? I sin tematik och historieberättande är We Happy Few ofta slående. Kontrasten mellan den dystra dystopin och den sarkastiska britt-humorn hjälper att skapa en värld utan like.

Enligt de flesta parametrar är slutresultatet ett snedsteg. Dock påminner det mig om liknande spel som har höga ambitioner och unika narrativ uttryck men faller på trasiga spelmekaniker. Spel som Pathologic, Spec Ops: The Line, S.T.A.L.K.E.R. Precis som de har We Happy Few personlighet och något att säga som gör det värt att uppskatta trots dess brister.

Bild på We Happy Fews tre huvudkaraktärer: Sally, Arthur, och Ollie.

Surpupporna

Säg “awrite, guv!” till We Happy Fews tre buttra protagonister.

Arthur
En före detta censor på jakt efter sin försvunna bror Percy. Han är även spelets all-round karaktär, trots sin ynkliga uppsyn.

Sally
En briljant och älskad kemiker med en farlig hemlighet. Hon har nämligen en dotter, vilket är strikt förbjudet.

Ollie
En konstant svärande skotte med blodsockerfall som gillar bomber. Vem är egentligen den lilla flickan han ser i sina hallucinationer?

We Happy Few – Recension Reviewed by - .
3.4

Review Overview

68%
68%
Trots slätstrucken och buggig speldesign lyckas We Happy Few ändå sätta ett leende på läpparna.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar