facebook_pixel
Monster Hunter: World – Recension

Monster Hunter: World – Recension

Till sist får även datorspelare dräpa monster i och med Monster Hunter: World, den största och hittills bästa delen i den väldigt japanska serien.

Minns du scenen i Jurassic Park när den där khakiuniformerade jägaren blir uppäten av hungriga raptorer? Nu vet vi vad han gjorde för fel. Om Monster Hunter: World har lärt mig något så är det att jägare dels måste klä sig i benknotor, reptilhud och fjädrar, och allra helst ska kånka på vapen som är större än de själva.

I japan har Monster Hunter-serien varit stor i åratal, men inget av spelen har dykt upp på pc. Förrän nu. I och med Monster Hunter: World kan nu även datorspelare gå på ödlejakt och karva i kadaver av hjärtats lust. Och karva kommer du att få göra, i timtal. Monster Hunter har alltid handlat om grind, nämligen. Om du hatar att samla groteska mängder bär, svampar, insekter och allsköns kroppsdelar så låter förmodligen detta som en mardröm. Men den som härdar ut och tar sig förbi de inledande, småtrista timmarna, kommer att upptäcka en hel värld av enorma monster att fälla – alla med sina egna attackmönster och egenskaper.

Även om det kan verka som om spelet handlar om grinding för grindingens skull så är det egentligen mest ett sätt att styra spelaren. För att uppgradera vapnen behöver du först fälla klenare monster, och sedan blir de allt större och farligare i takt med att även du blir en dödligare jägare. Jämfört med tidigare delar i serien är World smidigare och mer strömlinjeformat, men det blir fortfarande en hel del repetitivt samlande och jagande av samma monster flera gånger för att få alla göttiga likdelar.

Läs också: Monster Hunter World i 120 fps

I korthet:

Vad är det?

Bästa delen i anrika Monster Hunter-serien, för första gången på pc.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

monsterhunterworld.com

Cirkapris

600kr

PEGI

16 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Dark Souls 3

I regel är det smart att flytta på sig när ett stort monster vill trampa på en.

Stora strider

Det här är en serie som ofta anklagas för att ha en hög inlärningströskel, vilket är delvis sant. Även Monster Hunter: World är, trots sina många tutorial-texter och pratiga storyuppdrag, dåligt på att presentera sina mekaniker på ett tydligt och lättbegripligt sätt. Men om du bara spelar på så ger sig det mesta efter hand. Om du inte begriper hur ett vapen funkar är det bara att experimentera med det så klarnar det förvånansvärt snabbt. Spelet är lite löst i konturerna och rörigt upplagt, men ryktet om seriens svårtillgänglighet och höga svårighetsgrad är klart överdrivet.

Striderna är så klart själva grundbulten i spelet, och de är ofta långa och intensiva. De små kreaturen kräver bara några få slag att fälla, men de är bara bakgrundsbrus i det stora hela. De verkliga målen är de stora dinosaurieliknande monstren som klampar omkring här och var i de olika miljöerna. Att sänka en sådan best kan ta ett bra tag. Jag har alltid tyckt att det är lite jobbigt att envetet jaga ett skadat, haltande djur som desperat försöker fly undan för att slicka sina sår. I alla fall till en början. Med tiden blir jag mest irriterad på att de sticker iväg hela tiden, när jag bara helt oskyldigt är ute efter deras käkben för ett nytt fint svärd jag är sugen på.

Monster Hunter: World försöker förvisso sig på att ge mig en anledning att jaga de här varelserna utöver att det är kul, men det lyckas inget vidare. Storysekvenserna är så oheligt tråkiga att jag mest sitter och trycker som en idiot på alla handkontrollens knappar för att få slippa se dem. Förgäves, kan jag tillägga, för det går inte att skippa spelets töntiga, meningslösa mellansekvenser.

Jaga i flock

Personligen har jag inga problem alls med att spela Monster Hunter: World solo, men fokus ligger definitivt på onlinespelande. Och visst är det ännu lite roligare om man går på jakt med några vänner. Men den som helst spelar allena kan absolut göra det också, även om det blir lite tuffare att ge sig på de elakare bestarna ensam.

Att hjälpas åt att hugga svansen av en ilsken Anjanath (ser ut lite som en T-Rex) är riktigt kul. Att hugga av lemmar och slå av pansar från monstren ger lite extra resurser, så det skadar aldrig att försöka göra det innan man sätter dödsstöten.

Monster Hunter World är helt enkelt ett välgjort och mångsidigt actionspel som gör sig bra även på pc, så länge du har en vettig handkontroll.

Läs också: Recension – La-Mulana 2

Du talar med kluven tunga, så nu tänker jag göra en mössa av den.

Experimentell krigföring

Det finns gott om vapen att välja bland i Monster Hunter: World, och grundversionerna av alla finns tillgängliga direkt från början så att du kan testa allihop. Det är värt att ge även de mer udda vapnen en chans, då de ofta är riktigt roliga att leka med. Här är tre av de märkligare vapnen i spelet:

Iron Gunlance

Påminner om det där fåniga pistolsvärdet från Final Fantasy VIII, men det är faktiskt inte så dumt att både kunna slåss i närstrid och fyra av ett och annat skott ibland.

Metal Bagpipe

Säckpipan är kanske inte det mest populära instrumentet, men så här dödlig brukar den inte vara. Funkar både som supportvapen där olika toner ger olika effekter, samt som en stor klubba att drämma i nyllet på allsköns oknytt.

Iron Blade

Ser rättframt ut, men det här stavsvärdet är ett insektsvapen. Det betyder att du kan använda olika sorters insekter (eller kinsects som de kallas här) med olika förmågor och bonusar. Bra närstridsvapen som låter dig göra höga volter, dessutom.

Monster Hunter: World – Recension Reviewed by - .
4.25

Utslag

85%
85%
Ett gediget, egensinnigt och mångsidigt actionspel, nu äntligen på pc.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar