facebook_pixel
Phantom Doctrine – Recension

Phantom Doctrine – Recension

Hjärntvätta, lönnmörda och nysta i internationella konspirationer i Phantom Doctrine, ett spel som får kalla kriget att hetta till igen.

I Phantom Doctrine visar almanackan fortfarande 1983, och det är en kall höstdag i Stockholm. Jag har just brutit mig in den amerikanska ambassaden och lagt mina svarta skinnvantar på några hemliga dokument. Precis när jag vänder mig om för att fly tar min kollega fram en ljuddämpad pistol och skjuter mig. Han har blivit hjärntvättad, så egentligen är det inte hans fel. Men jag blir ganska sur ändå.

Jag lyckas knocka förrädaren och tar med honom hem till basen. Där stoppar jag en sändare i nacken på honom, och hjärntvättar honom att gå från dubbel- till trippelagent. Sedan släpper jag honom, och låter honom leda mig till en av fiendens baser.

Phantom Doctrine är ett turordningsbaserat strategispel där du leder en spionorganisation i jakten på en mystisk, konspirerande fiende. Lite förenklat kan man väl säga att det är ett Xcom med fokus på smygande.

Läs också: Tips på andra XCOM-liknande spel

I korthet:

Vad är det?

Ett taktiskt spionspel som utspelar sig under kalla kriget.

Utvecklare

Creative Forge

Utgivare

Good Shepherd

Webb

creativeforge.pl/pdgame/

Cirkapris

370kr

PEGI

12 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Invisible Inc

Oftast är det smartare att smyga snarare än skjuta vilt.

Medvetna spioner

Spelet har gott om intressanta idéer, och även om vissa inslag funkar bättre än andra så är det mer gediget än utvecklarens föregående spel – det charmiga Hard West. Atmosfären och känslan av paranoia sitter som den ska, om inget annat.

Även om du helst undviker öppna strider så händer det att du inte har något val, när du blir upptäckt eller förrådd. Till skillnad från de flesta liknande spel finns här inga procentsatser. Istället avgörs skottens skada av hur mycket så kallad awareness motståndaren har, samt skydd och eventuella skottsäkra väster. Att ducka för skott kostar awareness, liksom alla specialförmågor. Så ibland måste du välja mellan att göra offensiva utfall eller snåla på resurserna så att din karaktär inte blir helt försvarslös nästa omgång.

För att minska risken att bli upptäckt kan du, om du tar reda på information om uppdraget i förväg (vilket du inte alltid hinner), klä ut två av dina agenter. De kan då inte bära tyngre vapen, men varken kameror eller vakter lägger märke till dem. Bara fiendeagenter kan se igenom förklädnaden, så länge du inte har förmågan som gör att du  kan lura även dem.

Parat med möjligheten att på närmast magiskt vis kunna gömma kroppar kan förklädnaderna göra spelet lite väl enkelt. På högsta svårighetsgraden kan du dock inte gömma kroppar, vilket gör spelet betydligt elakare och svettigare. Särskilt om du kör iron man, vilket jag väl mest rekommenderar för en andra genomspelning när du behärskar spelet ordentligt. Det går att spela både som CIA, KGB och när du klarat spelet en gång låser du upp ett tredje alternativ med lite mer story.

Förutom kroppsgömmandet är anslagstavlan ett ganska tradigt element. I början är det lite kul att dra snören mellan nyckelord för att låsa upp nya uppdrag, men efter ett tag går det på rutin och blir mest segt. Visuellt är det en fyndig detalj som bidrar till atmosfären, men mekaniskt är det tunt.

Phantom Doctrine blir lite vad man gör det till. Det är som roligast när du varierar dig, testar nya förmågor och vapen och tillåter dig själv att ta risker av och till. Ibland kan det vara värt att rusa in med vapen i högsta hugg, och tung rustning på – bara för omväxlings skull. Se bara till att sticka innan förstärkningarna kommer.

Det är dessutom väldigt svårt att inte uppskatta ett spel som låter svenska agenter utbrista i ett lagom irriterat: ”jävlar!”, när man skjuter dem i skallen.

 

I början är det lite kul att dra snören mellan ledtrådar, men det blir repetitivt.
Phantom Doctrine – Recension Reviewed by - .
3.95

Utslag

79%
79%
Atmosfärisk och idérik spionstrategi som roar trots en del repetitiva och obalanserade inslag.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar