facebook_pixel
Dead Cells – Recension

Dead Cells – Recension

I den intensiva arkadactionplattformaren Dead Cells rusar du genom livet, rakt in i dödens käftar.

Jag är ganska säker på att alla former av liknelser man kan dra mellan Dead Cells och det där stora livet vi alla sliter med att förstå – är en ren tillfällighet. Men icke desto mindre finns det något väldigt bekant i hur spelet får oss att hasta fram i jakt på nästa kick – bort från den repetitiva vardagen.

Numera kallas den här sortens spel roguelite, men egentligen är det bara ett klassiskt actionarkad-spel av den gamla skolan – med lite moderna detaljer. Förr tvingade väldigt många spel dig att börja om från början när du förlorat alla liv eller all hälsa, men tacksamt nog är inte det standard längre. Roguelite-modellen låter dig behålla vissa framsteg så att inte den där repetitionen ska bli allt för frustrerande.

Dead Cells låter dig specifikt behålla vapenritningar du samlat in och låst upp, samt enstaka permanenta förmågor som att kunna frammana växter att klättra på eller använda särskilda teleportörer. Alla vapen och allt loot och hittar under spelets gång försvinner dock när du dör. Efter varje förlust kryper du in i en ny huvudlös kropp och tar den i besittning, och så börjar vardagen om.

Läs också: Rogue Legacy har fått sin första uppdatering på fyra år

I korthet:

Vad är det?

Plattformsaction som är lika dela old school arkad och modern roguelite.

Utvecklare

Motion Twin

Utgivare

Motion Twin

Webb

dead-cells.com

Cirkapris

250kr

PEGI

16 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Rogue Legacy

Striderna kräver både snabbhet och precision.

Lev, dö, upprepa

Till skillnad från spel som Rogue Legacy behöver du besegra även bossarna varje gång du startar om. Det är det största hotet mot orken att fortsätta spela för min del, då de har ganska mycket hälsa och blir väldigt tjatiga att slåss mot även när de blivit enkla att beta av. Kanske framför allt då, faktiskt. Första bossen kan till exempel relativt snabbt fällas med idogt användande av björnfällor, men den tjugonde gången är det bra tradigt.

Det är också besvärande att vissa vapen är så förbaskat värdelösa. När du låst upp förmågan att starta med ett slumpmässigt vapen finns alltid risken att du får börja med skräp, men å andra sidan kan du börja med rena rama supervapnet med lite tur. Det slumpmässiga inslaget känns inte alltid helt balanserat, helt enkelt.

Som tur är väger striderna upp för det mesta. Det är inte särskilt avancerat, bara spring, slå, hoppa och ducka för glatta livet. Det är snabbt, intensivt och beroendeframkallande att plöja genom horder av fiender i jakten på att ta sig ännu lite längre, och se vad för slags bana som väntar bortom den där asjobbiga bossen som dödat dig hundra gånger nu. Vissa har jämfört spelet med Dark Souls, men det känns missvisande. Dead Cells bygger mycket mer på snabbhet än välavvägd balans mellan försvar och anfall.

Vissa dörrar i spelet har tidslås, vilket störde mig en del i början då jag ville kunna utforska i maklig takt och är helt ointresserad av speedruns. Nu fattar jag precis varför de är där, dock. Efter ett tag orkar du inte utforska de inledande banorna om och om igen, särskilt som de storyledtrådar spelet ger i miljöerna i regel är ointressanta och vaga och sällan leder någon vart. Då kan du istället rusa så snabbt du kan till nästa bana, och där låsa upp en dörr med lite bonusföremål i – som annars varit låst om du tagit för lång tid på dig.

Dead Cells är om inget annat ett imponerande hantverk av fantastisk pixelestetik, knivskarpa kontroller och benhårda strider. Här finns tillräckligt med innehåll för att locka dig att kämpa vidare, även när vardagsupprepningen sätter in – även om du kommer börja rusa allt snabbare, och bli allt mer orädd inför den alltid oundvikliga döden.

Läs också: Vi recenserar La-Mulana 2 

Dead Cells – Recension Reviewed by - .
4.25

Utslag

85%
85%
Brutala, intensiva strider och ett skyhögt tempo får dig att glömma det repetitiva upplägget

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar