facebook_pixel
Chasm – Recension

Chasm – Recension

Chasm är metroidvania-varianten av en enkel ostmacka. Varken nytt, spännande, eller näringsrikt men ändå hyfsat välsmakande.

Tillåt mig parafrasera Ash från Ridley Scotts Alien: jag beundrar Chasms renhet. Bit Kids metroidvania-äventyr är nämligen ett av de mest avskalade spelen jag sett på länge. Det är så troget sin genres konventioner att det känns som en förlorad ur-text utifrån vilket alla andra spel  i genren härstammar.

Så är dock givetvis inte fallet. Chasm är istället bara ett oerhört renodlat äventyr som inte belamrar sig med några större innovationer. Allt du kan förvänta dig från ett spel i genren finns här, varken mer eller mindre. En öppen, förgrenad värld som du utforskar efter egen vilja, powerups som låter dig ta dig till nya områden, och en hel del gömda skatter och sidouppdrag.

Fokus är på utforskande och strider och någon vidare story finns inte. Du är en ensam soldat som ska rensa en gruva från monster, och så är det bara med det. Vaga antydanden till lore dyker upp emellanåt men det är långt ifrån Hollow Knights djupa mytologi eller Iconoclasts gastkramande dramatik.

Den tydligaste influensen tycks istället vara Castlevania: Symphony of the Night, från vilket Chasm rentav har snott Alucards klassiska baklänges-dodge. Den är dock närmast värdelös här, eftersom kontrollen är en smula för seg, vilket gör att fienden nästan alltid hinner få in en träff innan du kan glida undan. Striderna är överlag mer enerverande än de borde vara på grund av lite för ojämn träffdetektering och millisekundslånga avbrott mellan animationer.

Läs också: Recension: Iconoclasts

I korthet

Vad är det?

Metroidvania med en liten nypa slumpgeneration.

Utvecklare

Bit Kid

Utgivare

Bit Kid

Webb

http://www.chasmgame.com/

Cirkapris

179:-

PEGI

Testas på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Hollow Knight

Skärmdump från Chasm med en gelatinös kub full av vapen.
Antingen är det här en obskyr Wayne’s World-referens eller så är jag officiellt för gammal.

HOTET FRÅN UNDERJORDEN

Själva utforskandet är desto roligare, även om Chasm förlitar sig väl mycket på backtracking. När man ständigt måste återgå till de första områdena under hela spelets gång blir det lite mycket. Speciellt när man tvingas nöta samma monster långt efter att de slutar utgöra något hot.

Den nyhet som Chasm faktiskt kan stoltsera med är att dess kartor är delvis slumpgenererade. Varje rum är designat av mänskliga händer, men hur de placeras på kartan skiljer sig för varje genomspelning. Detta ger spelet visst omspelningsvärde, men det har också baksidor. Till exempel kan somliga rum dyka upp flera gånger, vilket gör backtrackandet ännu mer repetitivt.

Spelet kan inte rättfärdiga den här gimmicken, mer än som ett sätt att göra upp för dess annars ganska korta längd. Personligen uppskattar jag dock spel som inte drar ut på tiden i onödan, så jag hade föredragit en statisk karta utan den utfyllnad och repetition som slumpgeneratorn introducerar.

Jag vill inte vara för hård mot Chasm. Det gör mer rätt än fel, och allt jag inte påpekat här fungerar felfritt. Men det är verkar också vara dess främsta ambition – att vara oklanderligt. Det saknar därför den där gnistan och poleringen som gör att det verkligen grabbar tag i en. Jämfört med spel som Hollow Knight, Axiom Verge och Iconoclasts som dryper av personlighet känns Chasm livlöst och generiskt.

Chasm – Recension Reviewed by - .
3

Review Overview

60%
60%
Ett kompetent och mestadels välfungerande äventyr som aldrig överraskar eller sprakar till.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar