facebook_pixel
The Banner Saga 3 – Recension

The Banner Saga 3 – Recension

En lång och tröstlös kamp kommer till sitt slut i The Banner Saga 3, en fin avslutning trots lite slarv vid målgången.

Det har varit en lång resa. När jag äntligen får lite andrum, strax innan det ofrånkomliga slutet, har jag tid att tänka på alla de som dött längs med vägen. Ofta på grund av mig, och mina beslut. Det har varit en svår kamp för överlevnad, men även om sluttampen blev något skakig i The Banner Saga 3 har det till syvende och sist varit väl värt besväret.

Vi har egentligen inte långt kvar att vandra ens när spelet börjar. Majoriteten av den långa, blodiga färden har redan betats av i de två fantastiska föregångarna. I denna avslutande del handlar det om att överleva tillräckligt länge för att kunna få en lilltå över mållinjen.

Naturligtvis blir det ännu lite fler promenader genom ogästvänliga landskap även den här gången, men det märks att Stoic redan hade betat av större delen av resan i föregångarna. The Banner Saga 3 är spurten efter ett maraton, och alla deltagare är såriga, trötta och på gränsen att ge upp. Även om detta avslutande kapitel är det svagaste i serien så är det alltjämt en oförglömlig saga väl värd att upplevas ända till slutet.

Läs också: The Banner Saga 2 – apokalyptisk asasaga att förlora sig i

I korthet:

Vad är det?

Tredje och sista delen i denna mänskliga rollspelsstrategisaga.

Utvecklare

Stoic

Utgivare

Versus Evil

Webb

bannersaga.com

Cirkapris

230kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Skyshine’s Bedlam

“Får det lov att vara en Vakttornet, era förtappade fanskap?”

Korthugget

Som vanligt är narrativet uppdelat på två grupperingar. Utan att spoila för mycket så försöker ena gruppen överleva i en belägrad stad medan den andra färdas in i mörkret – bokstavligen – för att försöka förhindra världens undergång. Det är knappast händelselöst, men samtidigt får vi ingen lika storartad stund som det vemodiga slutet på första spelet, eller den halsbrytande flykten över en ravin i tvåan.

Även spelmässigt står det ganska stilla den här gången. The Banner Saga 2 fick flera väldigt välkomna uppdateringar i stridssystemet gentemot originalspelet, men den här gången är förändringarna få. Karaktärer som når de högsta nivåerna får välja en titel som ger extra bonusar, men utöver det är det ganska tunnsått med nyheter. Det känns nästan som om Stoic är lika utmattade som sina karaktärer, och kämpar för att ens ta den här narrativa karavanen till slutet.

Spelet är på inga sätt dåligt, tvärtom. Men föregångarna har satt en så hög ribba att detta blir något av en mild besvikelse. Om än en gripande, engagerande besvikelse full med älskvärda karaktärer och svettiga strider.

Manuset i sig är det inget större fel på, och svaren på varför världen är i upplösningstillstånd känns tematiskt riktiga. Däremot är själva gestaltandet lite rumphugget och framhastat emellanåt. De få mellansekvenser vi får är snöpligt korta – även en väldigt stor händelse avhandlas så snabbt att jag nästan inte fattade vad som hände – och först mot slutscenerna saktar spelet ner och tillåter sig själv den eftertanke och det stilla vemod som behövs i en sådan här berättelse.

Gör rätt, gör fel

Som vanligt kan till synes rätt beslut leda till katastrof, och döden är lika meningslös som skoningslös. Tillsammans med den ständigt närvarande undergångskänslan skapar Stoic än en gång en väldigt tät och karg atmosfär. Inte minst eftersom vi verkligen fäst oss vid de slitna, livströtta karaktärerna vid det här laget. Även de som kanske inte gör rätt alla gånger. Kanske särskilt dem, eftersom de är som de flesta av oss. Ofullkomliga och vilsna.

De där riktigt jobbiga besluten är färre den här gången, dock. Kanske för att besluten är tagna redan – och kvar finns bara den sista desperata kampen för överlevnad – men det är ändå lite synd. De nya karaktärerna som dyker upp får inte så lång tid på sig att göra avtryck, vilket även det är logiskt med tanke på hur många gamla favoriter som måste få utrymme först och främst.

När eftertexterna rullar är jag ändå full av tankar och känslor. Den milda besvikelsen sjunker undan när jag minns de svårigheter vi tagit oss igenom, likväl som de flyktiga stunderna av mänsklig värme.  Ja, det har varit en lång resa. Men i slutänden har vartenda steg varit värt besväret.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Hon lyfte skölden, råkade sniffa sig i armhålan och insåg genast att hon inte duschat på en vecka.

Treenigheter

Trilogier är för härliga ändå. Ibland. Här är några som inte bör missas.

 Max Payne

Okej, det sista spelet kommer inte i närheten av noir-atmosfären i Remedys originalduo, men det är ändå ett fläskigt actionspel. Tillsammans bildar de tre Max Payne-spelen en brutal actionballett där du har huvudrollen.

 Warcraft

Nej, inte World of Warcraft. Vi snackar de tre strategispelen som byggde upp Blizzards färgstarka fantasyuniversum. Visst har de åldrats lite (särskilt första spelet), men klassiker i rts-genren är de alltjämt. Dags för ett fjärde spel nu, kanske?

 The Witcher

Det är kanske något uppenbart, men det är samtidigt omöjligt att inte nämna Geralts tre äventyr när vi snackar framgångsrika trilogier. Förutom att vara en fantastisk fantasyresa är det också fascinerande att se hur varje nytt spel i serien blivit så mycket bättre än sin föregångare.

The Banner Saga 3 – Recension Reviewed by - .
4

Utslag

80%
80%
Ett vemodigt och värdigt, om än något korthugget, slut på en oförglömlig saga.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar