facebook_pixel
Vampyr

Vampyr

Blodsugande rollspelet Vampyr lyckas inte riktigt sätta tänderna i en, men har ändå viss dragningskraft.

Vissa dagar är bättre än andra. Jonathan Reid har en dålig dag. För det första är han död, och vaknar upp i en hög stinkande lik med en outhärdlig törst efter blod. Sedan råkar han döda sin egen syster, och blir jagad av arga vampyrjägare. Men just som det ser som sämst ut får han jobb på ett sjukhus, och därmed tillgång smaskiga, hjälplösa patienter.

Vampyr fortsätter Dontnods trend att kasta sig handlöst mellan genrerna. Att ens ge sig på att skapa ett gammaldags gotiskt skräckrollspel, komplett med pompösa repliker och teatrala utbrott, är modigt på gränsen till vansinne.

Den som vill ta vampyrläkaren Jonathan Reids eskapader i ett becksvart, regnigt London på allvar kan nog bli förfärad av Vampyr. Men om du tar spelet som om det vore en gammal risig b-film som går mitt i natten på någon obskyr kanal så har det visst underhållningsvärde.

Skakig dramatik

Doktor Reid är en förnumstig, självupptagen emotönt som ägnar mycket tid på att peka finger åt andra, samtidigt som han slaktar folk på löpande band. Men han roar mig, inte minst när han med så mycket patos och så stora ord han orkar frammana konstaterar att han är sugen på blod.

Storyn är uppbyggd som ett mysterium. Året är 1918, och en epidemi härjar i London. Ditt jobb är att ta reda på dels vem som gjorde dig till vampyr, och dels vad som orsakar smittan och kaoset som rasar på gatorna. Det hela leder till förväntade förvecklingar med tragiska öden, svulstig kärlek och dramatik. Det är dock väldigt svårt att ta något på allvar, trots den effektiva och täta atmosfären som skapas av de mörka, dimmiga, skitiga miljöerna. Dontnod försöker referera till dåtida saker som suffragetternas kamp för jämlikhet, men de skrapar bara på ytan och det är tydligt att de inte har något att säga – även om spelet försöker få det att låta som om det har det.

Läs också: Dark Devotion är ett nytt Dark Souls-doftande actionrollspel

I korthet:

Vad är det?

Ett rollspel om vampyrer, som tar avstamp i gammaldags, gotiska skräcktraditioner

Utvecklare

Dontnod

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

vampyr-game.com

Cirkapris

450:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Vampire: The Masquerade – Bloodlines

Den här doktorn tar sitt teatrala kall på allvar.

Som rollspel betraktat är det också ojämnt. Konceptet bygger på att du får ganska lite erfarenhetspoäng för att utföra uppdrag och bota patienter, och inga alls av att döda dussinfiender. Istället måste du avgöra vilka av invånarna i staden du vill ”omfamna” (läs: döda och dricka blod). Ju fler uppdrag du gjort åt dem (i praktiken ju mer information du funnit om dem) och ju friskare de är – desto smaskigare är de och ger då mer erfarenhetspoäng. Det är en ganska kul idé, men sättet det genomförs blir ganska repetitivt. Inga av sidouppdragen och sidohistorierna leder någon vart. Du bara tar reda på en massa detaljer om folk, botar dem, och springer ärenden åt dem. Sedan är det klart och du kan antingen låta dem vara eller dricka deras blod. Om du dödar dem får det konsekvenser på olika sätt, främst genom att kaosnivån i deras bostadsområde höjs, men på det stora hela känns det ganska tunt när du knäckt koden.

Slåss och sug blod

Striderna bygger på en solid grund, men även där blir det repetitivt och tjatigt efter ett tag. Du spenderar blod för att använda olika specialförmågor i strider, och behöver av och till paralysera motståndarna för att suga ur nytt blod. Detta gör i längden att det hela känns ganska omständligt och utdraget – särskilt som striderna är ganska enkla även om du ligger ett antal nivåer under motståndaren.

Vampyr verkar förtvivlat gärna vilja vara ett Vampire: The Masquerade – Bloodlines, fast med dialog mer i linje med gamla svartvita, gotiska skräckisar. Det lyckas dock inte leva upp till sina förebilder, helt enkelt för att det saknar finess i detaljerna. Dialogen blir inte dramatisk och klassiskt teatral, den blir löjlig. Men även underhållande i alla sin märkliga brist på prakt. Vampyr är ett ganska skakigt rollspel, både tekniskt och narrativt, men som en stunds säregen b-underhållning har det ändå något att erbjuda, för den som uppskattar sådant. Var bara beredd på att ta det goda med det onda, för Vampyr räds inte för att suga emellanåt.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Några minuter senare hade den här snubben inget blod kvar.

Tre andra klassiska monster som förtjänar rollspel

Mumien
Jag hade inte tackat nej till att vandra runt i bandage och få förbanna snorkiga arkeologer som försöker stjäla min skit.

Frankensteins monster
Nog vore det underhållande med ett rollspel där du får spela som den där klassiska varianten av Frankensteins monstruösa skapelse, så som den gestaltades av Bela Lugosi.

Fiskmonstret från Svarta Lagunen
Det där gummiaktiga fiskmonstret från Creature from the Black Lagoon blir ofta förbisett. Men vad fasen, ett rollspel där du får dra ner offer i vattnet låter ju grymt.

Vampyr Reviewed by - .
3.4

Utslag

68%
68%
Atmosfäriskt, egensinnigt och väldigt ojämnt vampyrrollspel med bättre idéer än genomförande.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar