Moonlighter

Moonlighter förenar nytta med nöje och är farligt vanebildande.

Moonlighter är inte ett spel. Det är dödsknark. Mitt alter ego i spelet är vaken dygnet runt; om nätterna ränner han runt i slumpartade grottor och på dagarna säljer han looten i sin fantasybutik. Allt för att jag ska ha råd med det där svärdet eller den där utbyggnaden. Mer, mer! Jag är fast.

Ni får rätta mig om jag har fel men mashupgenren grottkravlare/handelssimulator bestod fram till Moonlighter bara av ett enda spel: Recettear. Jag älskar Recettear. Mixen är magisk och 2010-titeln var dessutom sprängfylld med charm, attityd och oförglömlig dialog.  ”Capitalism, ho!” någon?

Moonlighter har inte riktigt samma utstrålning. Pixlarna är visserligen perfekta men ensemblen bakom dem rusar inte in i hjärtat på samma sätt. Det finns en vis gammal stofil, en smed, en tokig granne och så Will, vår huvudperson som driver den nedgångna butiken Moonlighter. Wills högsta önskan är att öppna den mystiska femte porten, men det är lättare sagt än gjort när tre av de fyra andra bommats igen och han blir slagen gul och blå när han äventyrar med sopkvast (!) i den sista.

Ett svärd och en sköld senare är Will redo och nu väntar äventyr i slumpgenerade dungeons inte alls olika de i The Legend of Zelda från 1987. Varje dungeon har sitt särskilda tema – golem, skog, öken, teknologi – och bara genom att nå botten kan han hitta nycklar till den femte grottan. Här finns bottenlösa hål, fiender en masse men framför allt finns här loot, loot och mer loot.

Som grottkravlare är spelet habilt men det är managementdelen som verkligen gör Moonlighter till en solskenshistoria. Med trasiga svärd, tygstycken, järnrör och monsterdelar teleporterar jag mig i gryningen ut ur grottan för att direkt rusa in i min butik och placera ut allt tingeltangel på hyllorna för att locka till köp. Priserna sätter jag själv och det är inte ovanligt att springa hit och dit bland varorna under ett pass för att justera prislapparna. Säljer jag för billigt blir vinsten skral, men sätter jag priserna för högt blir det å andra sidan inte ens någon affär.

Och pengar måste jag tjäna. Hur ska jag annars ha råd att bygga ut affären? Att uppgradera mitt svärd eller köpa ett sprillans nytt spjut? Eller betala andra affärsmän med unika tjänster och locka dem till staden? Rytmen i Moonlighter är bestialiskt beroendeframkallande och det finns alltid åtminstone ett mål att sikta mot, och inte kan jag stänga av spelet innan jag når dithän? Och till nästa mål är det inte heller långt kvar och … är det redan midnatt?

Grottkravlardelen blir tjatig emellanåt och berättelsen försvinner ut i periferin – men vad gör det? Jag är ju i full färd med att förvandla mitt skjul till ett mäktigt affärsimperium.