facebook_pixel
Milanoir

Milanoir

Milanoir lyckas kännas mer åldrat och urvattnat än de 40 år gamla filmer det efterapar.

När jag skriver detta har det gått 26 år sedan Quentin Tarantino släppte sin debutfilm Reservoir Dogs. Trots sin ålder har det förblivit många spelutvecklares främsta inspiration. Då är det märkligt att så få verkar förstå vad som gör Tarantinos filmer klassiska till att börja med.

Milanoir nämner Tarantino i första meningen i sin synopsis. Där hävdar utvecklarna att de delar regissörens inspirationskälla, närmare bestämt italenska gangsterfilmer från 1970-talet. Det är dock uppenbart att det är QT själv som Milanoir sneglar mest på.

Eller, det är snarare en blek imitation av den grindhouse-estetik som Tarantino skapade tillsammans med Robert Rodriguez i filmer som… tja, Grindhouse. Pausmenyn är dränkt i ett sepia-tonat filmfilter, och varje ny bana inleds med att ”filmrullen” hoppar till i projektorn. Alla karaktärer är oursäkteligt vidriga psykopater som bara kommunicerar via mord och svordomar.

Det värsta är inte att Milanoir tar till de här rätt generiska greppen. Det värsta är att det är så fruktansvärt självgott över hur edgy och coolt det tror sig vara. Som att skitnödiga karaktärer som säger ”fucking asshole” i varannan mening skulle väcka några andra känslor än intensiva ögonrullningar.

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Grindhouse-inspirerad action med 70-talstema

Utvecklare

Italo Games

Utgivare

Good Shepard Entertainment

Webb

www.milanoirgame.com

Cirkapris

119:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Hotline Miami

Sååååå edgy.

Cyniskt effektsökeri

Värre blir det när spelet försöker chockera, vilket det gör genom fängelsevåldtäkter, självmord, och barnamord. I ett uppdrag mördar man en obeväpnad kvinna och hennes unga son och spenderar sedan flera uppdrag med att söka hämnd. På… de som… fått en fälld för det kallblodiga mordet man utfört, antar jag?

Det är dock inte bara handlingen Milanoir lånar friskt utan att förstå vad som gjorde originalet uppskattat. Milanoirs gameplay tycks inspirerat av Hotline Miami men är betydligt mer långsamt. Fiender tar ett par skott att gå ner, och du får sällan nya vapen utöver din pistol. Tanken är väl att eldstriderna ska vara mer metodiska och lika de i Taranti– oj, jag menar, italienska 70-talsfilmer. Vad man istället landat i är ett trögt system där man ständigt hamrar avtryckaren och gör sitt bästa för att undvika oundvikliga kulor med sin sega gangstergubbe.

Saken hjälps inte av en fladdrig och oprecis kontroll. Ta bara en sådan sak som att knappen för att ducka bakom ett skydd är exakt samma som att hoppa över ett skydd. Lägg därtill fiender utom ditt synfält som dödar dig med ett skott, samt några av de mest påfrestande boss-fighterna någonsin.

Jag hatade emellanåt Milanoir. Jag gnisslade tänder och skrek lika många svordomar som spelkaraktärerna i deras påklistrade badass-attityd. Men spelet är inte ens värt att bli upprörd över. Det vill vara Tarantino men saknar hans förmåga att vrida klichéer till något intressant. Det vill vara Hotline Miami men saknar dess tempo och finess. Vad det blev är en sörja som drunknar i ”fucks”, både från dess lökiga karaktärer och spelaren.

Milanoir Reviewed by - .
2

Utslag

40%
40%
Ett trögt och frustrerande hommage som borde få sin mun tvättad med tvål.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar