facebook_pixel
Pillars of Eternity 2: Deadfire

Pillars of Eternity 2: Deadfire

I fantastiska Pillars of Eternity 2: Deadfire behöver du navigera såväl mörka vatten som förrädiska moraliska dilemman.

Jag älskade Pillars of Eternity. Världsbygget var intrikat, fascinerande och extremt genomarbetat. Dessutom var temat med barnlöshet både intressant och unikt, särskilt för ett rollspel av klassiskt snitt. Uppföljaren Pillars of Eternity 2: Deadfire ger sig ut på helt andra vatten, men djupet består.

Den här gången flyttar Obsidian handlingen från första spelets murriga skogar ut på det öppna havet. Miljöombytet ger inte bara nya intressanta platser att besöka utan även nya dilemman att tampas med. Pillars of Eternity kunde sägas vara något introvert, med en tematik som fokuserade mycket på det personliga, som religiöst tvivel och sorg.

Allt detta finns förstås kvar i Deadfire – det handlar fortfarande om individer som försöker hantera svåra saker. Men samtidigt lyfter det blicken lite mer, mot systemen bakom individerna. Det är en naturlig konsekvens av att spelet fokuserar mycket på teman som kolonialism och kapitalism. Det är förstås de individuella karaktärerna som står mest i centrum och ger spelets dess bultande hjärta och livsblod, men utöver det gräver Obsidian den här gången mer i de olika system, trosuppfattningar, traditioner och ideologier som styr befolkningen.

Gudomlig skitstövel

Spelets inleds med att guden Eothas, som legat och ruttnat under det slott du tog i besittning i första spelet, vaknar till liv och snor din själ. Sedan stampar han iväg ut i havet, mot den titulära Deadfire-arkipelagen – en till stora delar outforskad region full av resurser, magi och mysterier. Deadfire är för närvarande i en svår övergångsperiod där lokalbefolkningen måste tampas med stora förändringar. Inte bara i form av en enorm, ostoppbar gud som sprider död och förintelse omkring sig – utan även i form av stora samhällsförändringar och konflikter, som till exempel utländska handelsbolag som vill exploatera de orörda naturtillgångarna. Mer handel har i sin tur även lockat till sig mängder med blodtörstiga pirater, och börjat rucka på de ofta rigida och traditionsbundna samhällssystemen. Vissa ser utlänningarna som kolonisatörer som kommer ta över och förstöra deras kultur, medan andra ser dem som en gyllene väg ut ur fattigdom och svält.

Vad som börjar som en till synes simpel jakt på en gudomlig skitstövel som förstört ditt hem och i praktiken dödat dig, blir snabbt till något mer komplext. Som utböling i Deadfire-regionen blir det direkt tydligt att det är svårare att navigera de sociala och politiska strukturerna och intrigerna än de stormiga haven.

I korthet:

Vad är det?

En saltstänkt uppföljare till ett av senare års bästa rollspel

Utvecklare

Obsidian

Utgivare

Obsidian, Versus Evil

Webb

eternity.obsidian.net

Cirkapris

400:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Divinity: Original Sin 2

På världskartan seglar du mellan öarna och blir antastad av pirater.

Även sökandet efter Eothas i sig blir mer komplicerat, vilket knappast förvånar den som spelade det första spelet. Gudarna är inte helt lätta att ha att göra med, och exakt vad de är ute efter är ofta höljt i dunkel. Exakt vad Eothas vill åstadkomma, och hur han ens återuppstått från döden, är ett så stort mysterium att även de andra gudarna är frustrerade över att inte ha en aning om vad som försiggår.

Efter att ha behövt tampas med de arroganta fanskapen i första spelet är det svårt att inte vara skadeglad över att det är deras tur att leva i samma ovisshet som de utsätter mänskligheten (eller ”kith”, som spelet kallar alla humanoida raser) för. Det kallas karma.

Magisk realism

Just mystiken är ett av Deadfires starkaste kort. Det är alltid svårt att få en uppföljare att kännas lika intressant och fascinerande som första spelet, och jag var rädd att en del av dragningskraften skulle gå förlorad nu när vi vet så mycket om den här världen. Så är icke fallet.

Jag är böjd att kalla Deadfire för magisk realism, eller i alla fall så nära det begreppet ett fantasyrollspel nu kommer. Skildringarna av gudarna, och av din karaktärs förmåga att se och tala med de döda, är närmast psykedeliska emellanåt – i alla fall jämfört med den förvånansvärt jordnära realismen i skildringen av Deadfire-arkipelagen och dess invånare. Jämfört med det första spelets mer klassiska fantasystuk så är Deadfire mer lekfullt och egensinnigt.

Inte minst miljöerna är fantastiska. De söderhavsinfluerade öarna erbjuder en imponerande variation – från slummiga bakgator fulla med pirater till (till synes) idylliska stränder och uråldriga ruiner. Det är ett vackert spel, från den övergripande estetiken till detaljer som den atmosfäriska ljussättningen.

Humor och allvar

En svaghet är dock att spelet inte lyckas bli lika närgånget på ett rent personligt plan. De många smärtsamma berättelserna om dödfödda barn, och skildringen av ett samhälle som präglas av ständig sorg och förlust i första spelet, var ovanligt drabbande för ett klassiskt rollspel av det här slaget. Det betyder inte att Deadfire inte är engagerande, bara att det engagerar på delvis andra plan.

Jag tycker fortfarande om både mina följeslagare och de figurer jag stöter på längs min långa resa. En del av dem har absolut hjärtskärande historier, men många av de jag möter har helt enkelt inte tid att fundera så mycket på vad som rör sig i deras innersta, för världen runt omkring dem är i ständigt uppbrott och kräver deras fulla uppmärksamhet.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten


Trogna vänner

Utöver några bekanta ansikten som Edér, Aloth och Pallegina, träffar du också på en samling nya kompanjoner i Deadfire. Till skillnad från första spelet får du välja en av två klasser till dem, eller kombinera båda till en dubbelklass. De är inte bara älskvärda, de är praktiska och användbara också. Här är tre av våra favoriter:

Xoti
Klass: Priest/Monk

En tämligen okysk munk som inte drar sig för att vara ful i munnen och vara allmänt vanvördig. Förvånansvärt användbar i närstrid, utöver buffar och helande. Den extremt utpräglade sydstats-amerikanskan känns lite malplacerad, men Xoti vinner på ren charm.

Tekehu
Klass: Druid/Chanter

Tillhör den ovanliga godlike-rasen, och är son till en havsgud, men är inget stort fan av att ta ansvar eller följa traditioner. Retar ofta gallfeber på folk med sin kombination av självupptagenhet och lättsinne. Ser sig själv som en stor konstnär.

Serafen
Klass: Cipher/Barbarian

Tillhör rasen orlan – håriga små figurer som må se söta ut men är ganska dödliga. Serafen är en härdad pirat som inte har mycket till övers för auktoriteter. Kan inte låta bli att läsa folks känslor i tid och otid, tack vare sina cipher-förmågor. Gillar i övrigt att slåss med ett muskedunder i ena handen och en yxa i den andra.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar