facebook_pixel
City of Brass – Recension

City of Brass – Recension

Piska upp en sandstorm i småcharmiga men repetitiva actionspelet City of Brass, som räcker en natt snarare än tusen.

Inget slår en behaglig semesterresa till en vacker plats. Sol, palmer, het sand och arga skelett som vill hugga en i småbitar. I City of Brass, ett roguelite-äventyr som inspireras av arabiska folksagor, är det mindre semester och mer kamp på liv och död. Tyvärr får spelet också sand i skorna, och vi vet alla hur störigt det är.

I utvecklingsteamet finns folk som jobbade på de första två Bioshock-spelen, men det är dumt att dra för stora växlar på det, för City of Brass är något helt annat. Här finns inget smart manus eller sprudlande nivådesign. Istället spelar du som en tjuv och ska sno grejer på tolv processuellt genererade nivåer, beväpnad med ett svärd och en behändig piska. I mångt och mycket är det en förstapersonsvariant av Spelunky, fast inte alls lika bra.

Det känns som om roguelite-konceptet med genererade banor inte funkar lika bra i 3D-spel som i 2D-plattformare. City of Brass är ett spel som, likt Strafe, har goda idéer men faller på sitt genomförande. Det är helt enkelt på tok för repetitivt att traggla sig igenom närmast identiska banor om och om igen, som helt saknar skarp bandesign.

Konstant bestraffande

Till exempel kan du använda piskan för att svinga dig fram på särskilda platser, men utan välplanerad bandesign blir detta ett i mångt och mycket poänglöst system som du sällan har anledning att bry dig om. De irriterande och konstanta fällorna strösslas ut överallt, och tenderar att placera sig vid dörröppningar. De är inte så svåra att upptäcka egentligen, men eftersom de är överallt missar man ändå några med jämna mellanrum. Variationen i miljöerna är ganska klen den också, med fyra olika varianter fördelade på tolv banor. Mycket sand blir det.

I korthet:

Vad är det?

Roguelite-action i förstaperson, som hämtar inspiration från Tusen och en natt-sagorna

Utvecklare

Uppercut Games

Utgivare

Uppercut Games

Webb

cityofbrassgame.com

Cirkapris

160:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Strafe, 65 %

Det här benranglet har precis fått smaka piska i ansiktet.

Stridssystemet har sin charm, men även det har brister som gör att det inte kan hålla liv i spelet i längden. Kombinationen av piska, som kan slå tillbaka projektiler och förlama fiender, och ett svärd är kul. Det krävs tajming och koncentration i de ofta hektiska striderna, men eftersom kontrollerna är klumpiga och flytiga, och träffregistreringen är opålitlig, blir det frustrerande emellanåt.

City of Brass har sin charm korta stunder, och för den som lockas av miljöerna och möjligheten att piska skelett i pannan kan det vara värt en titt. Men det har inget som suger mig tillbaka för att försöka igen. Spelet är utmanande, men ger väldigt lite tillbaka. När jag klarat en bana väntar bara en likadan till, och så håller det på tills jag dör och får börja om från början igen.

Det må krylla av skattkistor och guld som du kan stjäla, men det är inte ett rikt spel. Det glimmar ganska lockande till en början, men ju noggrannare du tittar på det, desto mer visar det sig vara kattguld. Förvisso harmlöst, och fint att titta på en stund, men i slutänden får du inte mycket för det.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

City of Brass – Recension Reviewed by - .
3

Utslag

60%
60%
Ett kompetent actionspel med roguelite-inslag, som tyvärr blir repetitivt ganska snabbt.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar