facebook_pixel
Masters of Anima

Masters of Anima

Färggranna Masters of Anima har en gedigen grund, men frustrerar i längden ofta mer än det roar.

Masters of Anima har en av de mest lögnaktiga karaktärerna jag stött på i ett spel på länge. Den gladlynta skogsfen Maya envisas med att ständigt hävda att jag har jätteroligt. Det har jag inte alls. Glädje är det sista jag känner varje gång hon öppnar käften. Ändå vägrar hon sluta säga det.

Hon är inte ensam, heller. Skogsfen är bara en sidokaraktär på några banor senare i spelet. Men redan från början måste man stå ut med huvudkaraktären Otto – en menlös, naiv idiot som tror att han är mycket charmigare än vad han är.

Turligt nog spenderas majoritetens av spelet med att slåss mot magiska stenvarelser kallade golems, som en ond trollkarl använder sig av för att erövra världen (vad annars?). Stridssystemet är intressant. Du kan försvara dig själv med en magisk stav, men majoriteten av bataljerna går ut på att du ska använda upp till fem olika sorters trupper på strategiska sätt för att besegra fienden. Det påminner en hel del om spel som Overlord, Pikmin och Little King’s Story.

Mellan striderna löser du också enklare pussel och genomför extremt simpla sidouppdrag (som i regel handlar om att hitta x antal gömda föremål). Pusslen i sig är knappast briljanta, men trivsamma som lugna oaser mellan de ofta hektiska och ibland förvånansvärt utmanande striderna.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

Strategiskt actionrollspel med en satans massa levande stenar

Utvecklare

Passtech Games

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

mastersofanima.com

Cirkapris

190:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Little King’s Story

Jag har en oplockad gås med den här plockade gåsen.

För att ha en chans mot stenjättarna måste du lära dig att läsa av motståndarnas mönster och kontra med dina trupper när det blir öppningar. Att lära sig hur man använder de olika enhetstyperna är nödvändigt för att slippa bli krossad av de stora, arga stenarna. Viktigast är att hålla fienden upptagen med närstridsenheter så att du kan fokusera på att flytta runt dina klenare stödenheter så att de inte hamnar i skottlinjen. Med de något klumpiga kontrollerna är det lättare sagt än gjort, förstås.

Det finns en del goda idéer här, men det saknas fingertoppskänsla i genomförandet. Emellanåt tenderar striderna att bli mer frustrerande än underhållande, särskilt som vissa fiendetyper upprepas onödigt ofta. Det hjälper inte direkt att designen är ganska trist (det finns en gräns för hur kul vandrande stenhögar är i längden), och att taktiken är ungefär densamma oavsett motstånd. Lägg till störiga karaktärer och tröttsamma försök till humor, och leendet kommer oundvikligen att vändas upp och ner med jämna mellanrum. Både Pikmin och Little King’s Story lever mer på sin charm än på sin speldesign. Den charmen saknas i Masters of Anima.

Det är för all del ett kompetent hantverk, men summan blir tyvärr inte större än de enskilda, bitvis rätt störiga bitarna. Till syvende och sist är spelet mest en serie utdragna arenastrider mot anonyma fiender. Frågan är om det är värt besväret när spelet kräver så mycket tålamod men ger så pass lite tillbaka.

Masters of Anima Reviewed by - .
2.9

Utslag

58%
58%
Färgglad actionstrategi, som tyvärr saknar nödvändig fingertoppskänsla och variation.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar