facebook_pixel
Lost Sphear

Lost Sphear

Allt du hatar och älskar hos japanska rollspel kommer du hitta i Lost Sphear.

Mina tonår präglades av japanska rollspel till SNES. Det var Chrono Trigger, Secret of Mana, Breath of Fire, och Final Fantasy VI. Om dagarna var jag en finnig och fjunig 13-åring men om kvällarna och ända inpå småtimmarna blev jag en blåhårig och tvålfager hjälte som räddade världen.

Den där pojken finns fortfarande kvar i mig men de japanska spelsagorna har blivit färre. Var sak har sin tid och i efterhand är det förstås lätt att se bristerna i JRPG-genren: platta figurer som pladdrar om allting (men oftast ingenting), twistar som man anar på flera mils avstånd och så mycket klichéer att det fullkomligen sprutar ur öronen på en. Det är inte konstigt att genren fört en tynande tillvaro.

Ändå är det få genrer jag känner mig så hemma i. Jag håller Suikoden II och Final Fantasy IX än idag som två av mina absoluta favoriter. Till den exklusiva skaran sällar sig inte Lost Sphear.

”Förstås”, vill jag tillägga. Den tematiska föregångaren, 2016 års I am Setsuna, var smärtsamt bakåtsträvande och inte bättre än bra. Lost Sphear är ungefär samma grej en gång till men jämfört med Setsuna är det ändå ett litet men tydligt fall framåt.

 

Läs också: Då släpps Final Fantasy XV till pc

I korthet:

Vad är det?

Rollspel av den gamla (och japanska) skolan

Utvecklare

Tokyo RPG Factory

Utgivare

Square Enix

Webb

lostsphear.com

Cirkapris

500:-

Pegi

7 år

Spelat på

Intel Core i7-3770K, AMD Radeon HD 7900, 8 GB RAM

Kolla även in

I am Setsuna, pcgamer.se, 68 %

”Nu ska ni få, era ondskefulla kycklingar med grästuvor på huvudet!”

Det börjar som det så ofta gör i en liten stad med en föräldralös pojkmanshjälte och hans vänner. Ganska snart ansluter en man som första halvtimmen heter ”???” och mest säger ”…”. Mystisk™.

Och dessutom JRPG™. Sällskapet, som med tiden både utökas och decimeras, knatar runt på en vacker världskarta från by till by, genom ruiner och in i sagoskogar. Där kämpar de mot den ilskna faunan via turordningsstrider som är mer engagerande den här gången. Egentligen är den enda stora skillnaden att du kan positionera dina hjältar, men det öppnar upp för nya taktiska grepp. Du kan rada upp fiender och samtidigt sprida ut gruppen så att inte alla hamnar i farozonen. Några timmar in introduceras också en slags mechas, vilket JRPG har en förkärlek till.

Tonerna är lika vackert vemodiga som i Setsuna och det visuella är alltjämt uppbyggt av ganska robusta polygoner. Dialogerna är (och det var väntat) långrandiga och berättelsen ack så förutsägbar (också väntat). USP:en med Lost Sphear är just det som är ”lost”. Stora delar av landskapet, hus och människor har försvunnit i ett vitt intet och det är du som måste leta efter de förlorade minnena genom att mestadels banka på monster. Att bygga upp förlorade världar i JRPG är ett beprövat, men kärt, grepp. Känslan i Lost Sphear är dock att det hela löses genom en trött löpande band-princip.

Lost Sphear sammanfattar det bästa och sämsta med japanska rollspel men det är synd att det inte drar sina goda sidor till sin spets. Å andra sidan är de dåliga mindre dåliga den här gången. Det tar sig.

Läs också: Det bästa grafikkortet just nu

Lost Sphear Reviewed by - .
3.6

Utslag

72
72
Ömsom vackert nostalgiskt, ömsom plågsamt bakåtsträvande.

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar