Finding Paradise

Finding Paradise

Förväntningarna på Finding Paradise är så höga att de för länge sedan passerat månens omloppsbana.

När jag spelade To the Moon hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag visste inte att jag fyra timmar senare skulle stå i min svärmors kök, vikt över köksbänken med ögonen röda av tårar. Jag visste inte att den vackra men djupt tragiska upplösningen skulle vända upp och ned på mig och göra mig till ett mentalt vrak i veckor framöver.

Jag var inte alls beredd på hur berörd jag skulle bli av Kan Gaos cocktail av ordvitsar, popkulturreferenser och förödande mänskligt drama. Sex år har gått och när jag sitter framför Finding Paradises titelskärm är läget annorlunda. Nu är det med år av förväntningar i ryggen och en liten röst i bakhuvudet som insisterar på att döma det här spelet jämte sin föregångare. Kommer det här drabba mig lika hårt? Kommer jag skratta lika högt? Kommer det leva upp till mina förväntningar?

INNAN HIMLEN FALLER NER

Historien tar vid när vi återser doktorerna Watts och Rosalene, anställda hos företaget Sigmund Corp, som med hjälp av en Inception-liknande mackapär kan färdas in i en döende persons minnen. Väl där kan de utforska de viktigaste tidpunkterna i deras liv för att hitta ett tillfälle som kom att definiera dem, vilket de i sin tur kan manipulera för att uppfylla deras sista önskan. Patienten kan då dö med minnen från livet de önskade att de levt. Deras senaste patient heter Colin och hans önskan är lika självklar som vag. På sin dödsbädd vill han känna att hans liv var fullbordat, men han vill inte ändra något han upplevt.

 

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

 

I korthet:

Vad är det?

Uppföljare till visual novel-klassikern To the Moon

Utvecklare

Freebird Games

Utgivare

Freebird Games

Webb

freebirdgames.com/finding-paradise/

Cirkapris

90:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8 GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Little Red Lie

Till slut är allt bara minnen.

Rosalene och Watts skrider till verket och till en början är allt välbekant. Spelet slänger konstant ut referenser till originalet men det märks att åren börjar ta ut sin rätt. Rosalene har inte samma romantiska geist i sitt yrkesutövande längre medan Watts inte längre ens har det i sig att skämtsamt skrika ”kame hame ha!” när han öppnar portaler till patientens nästa minne. Självklart är det då saker och ting tar en oväntad vändning.

Där To the Moon var laddat med dussintals hjärtskärande stunder och omkullkastande twister har Finding Paradise ett mindre, mer intimt perspektiv. Gao är väl medveten om att folk har höga förväntningar och den meta-kontexten vävs stilfullt in i spelets narrativ. Colin borde vara nöjd med sitt liv men han fokuserar på misstag, små detaljer som inte blev perfekta. Han spenderar sina sista stunder i livet med att drömma om ett slut som lever upp till hans förhoppningar, precis som spelaren väntar på en grandios final som kommer att matcha den emotionella urladdning vi fick sist. I slutändan gör Finding Paradise dock det smarta valet och försöker inte ens toppa sin föregångares explosiva anslag med ett icke desto mindre förkrossande slut.

ETERNAL INCEPTION OF THE MATRIX MIND

Vid sidan om Colins historia spenderar Finding Paradise mer tid åt Sigmund Corp själva. I To the Moon använde Kan Gao den här sci-fi-vinkeln som en handviftande motor för narrativet men här gräver han mer i de moraliska och personliga implikationerna, både för patienter och doktorer. Under en lång sekvens i tredje akten där spelet blir ett fullskaligt cyber-actionäventyr som också är ett av de svagare ögonblicken, då berättelsen tappar sin känslomässiga kärna och det blir oklart vad det man gör inuti patientens minne har för effekt eller betydelse.

När allt är sagt och gjort, är Finding Paradise lika bra som To the Moon? Frågan är lika självklar som den är omöjlig. Fick det mig att skratta lika mycket och ofta? Är retrografiken och Gaos kompositioner lika vackra? I de fallen är svaret otvivelaktigt ja. Är Finding Paradise lika emotionellt kraftfullt som sin föregångare? Gjorde det mig lika berörd och kommer det att reducera mig till ett känslomässigt vrak lika långt efteråt? Svaret är nej.

Men detsamma kan också sägas för alla andra spel, filmer, böcker och dikter. To the Moon hade en unik effekt på mig vilket till stor del grundade sig i hur överraskande det var, något Finding Paradise aldrig skulle kunna återskapa. Precis som sin föregångare är det ett djupt mänskligt äventyr som bollar allvar och komik på Kan Gaos spektakulära vis. Det är nog att vara tacksam för.

Läs också: Det bästa premium-chassit

Finding Paradise Reviewed by - .
4.5

Utslag

90
90
En fantastiskt engagerande, bitterljuv och ärlig historia som blandar sött och salt i perfekta doser.

Om skribenten

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar