Call of Duty: WW2

Call of Duty: WW2

För att ta sig framåt blickar Call of Duty: WW2 bakåt, men fastnar i skyttegravarnas lervälling.

Andra världskriget är ständigt och oändligt fascinerande. Och skrämmande, förstås. Call of Duty gjorde en gång ett seriöst försök att skildra krigets kaos, vilket kan vara lätt att glömma bort efter otaliga uppföljare som rört sig allt längre bort från leriga, kaotiska slagfält – ända ut i rymden. Men nu är det dags för serien att gå tillbaka till sina rötter för att försöka hitta sin själ igen.

Det är dock svårt att återfå något som gått förlorat, och det känns som om Call of Duty tappat livsgnistan. Att helt enkelt försöka upprepa gamla bedrifter är ett vanskligt sätt att försöka återupprätta sin forna storhet, och i Call of Duty: WW2 träffar hamnar utvecklarna snett.

Där första Call of Duty kändes nytt, rått och autentiskt när det slog ner som en bomb och granatchockade spelvärlden, är CoD: WW2 bara en parad av klichéer. Berättelsen är närmast parodiskt oinspirerad. Jag har i grunden inget emot att hylla krigets hjältar, och deras insats för att besegra nazismen, men i CoD: WW2 känns det inte genuint. Det känns som en tom, ytlig pose. Det gör verkligen inte kriget, och de som stred i det, rättvisa. Särskilt som utvecklarna, trots överdrivna actionscener, gör visst anspråk på realism.

Läs också: Så bra är Destiny 2

I korthet:

Vad är det?

Call of Duty återvänder till sina rötter i andra världskriget

Utvecklare

Sledgehammer, Raven

Utgivare

Activision

Webb

callofduty.com

Cirkapris

570 kr

Pegi

18 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Battlefield 1, 92 %

Så klart får du skjuta ner flygplan också. Mer än en gång, för säkerhets skull.

Call of Duty är en i grunden slipad serie vid det här laget, med snabb action och påkostade produktionsvärden. Spelet låter och ser autentiskt ut – på ytan. Det är bara det att karaktärerna är totalt ointressanta, inte minst huvudkaraktären själv med sin löjeväckande bakgrundshistoria om en bror som blir biten av en varg. Det blir omöjligt att forma någon form av känslomässigt band till det som sker, vilket gör det pompösa narrativet pinsamt – särskilt mot slutet när vi förväntas ta spektaklet på största möjliga allvar.

Grus i maskineriet

Tyvärr går det inte heller att bara ignorera inramningen och storyn och bara gotta sig åt spelmekaniken. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men allt känns lite för bekant. CoD: WW2 upprepar inte bara tidigare spel i serien – det upprepar sig själv. Jag orkade inte ens räkna antalet gånger som huvudkaraktären kastas bakåt av en skriptad explosion, varpå man stapplar runt en stund med ringande öron och dimmig syn. Det duger inte att helt enkelt fortsätta att kopiera den där inledningsscenen i Saving Private Ryan idag. Vi har både sett och spelat den flera gånger redan. Och dessutom i bättre utförande än här.

Dessutom lider pc-versionen av buggar och kontroller som känns anpassade för konsol snarare än mus och tangentbord. De hemska qte-sekvenserna är till exempel ett smärre elände med mus. Jag fick koppla in en handkontroll i ren frustration vid ett tillfälle, bara för att ta mig förbi en tröttsam scen. Flera gånger har jag fått börja om uppdrag på grund av jobbiga grafikbuggar, och ibland fastnar karaktärerna (AI:n är inte genial, direkt) i objekt vilket kan leda till att man inte kan komma vidare. Det ger inte direkt ett stabilt intryck.

Som bäst är WW2 i multiplayer. Hela grejen med lootcrates i det illa implementerade hubområdet (en sämre variant av Destiny 2-huben) känns smaklöst och billigt, förstås. Men utöver det är det samma snabba, intensiva multiplayer som man kan förvänta sig. På gott och ont, förstås. Om du tröttnat på formeln lär inte WW2 övertyga dig att återvända.

Zombieläget känns tyvärr ganska tamt, om än något mer engagerande än i Infinite Warfare. Det har förvisso en skönt kuslig, vintrig atmosfär som åtminstone gör det visuellt mysigt – men även här är allt så bekant att jag ibland känner behovet att dubbelkolla så att jag verkligen spelar ett nytt spel.

Det finns ett stabilt actionspel i grunden här – men slutresultatet är en lervälling av klichéer och trötta upprepningar. Call of Duty förlorar kriget mot sig självt.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn


Tre bättre andra världskrigs-skildringar

För dig som vill ha något mer unikt än Call of Dutys tillrättalagda gestaltning.

Maus
En prisvinnande serieroman där Art Spiegelman återger historien om hur hans föräldrar överlevde förintelsen. Enormt gripande.

Den tunna röda linjen
En film av den visuella poeten Terrence Malick, och en mer abstrakt skildring av krigets vansinne som lyckas handla mer om liv än om död.

Wolfenstein: The New Order
Både ett roligt och absurt överdrivet actionspel och en smart hyllning av motstånd mot ondskan.

Call of Duty: WW2 Reviewed by - .
3

Utslag

60
60
Kampanjen pendlar mellan ointressant och pinsam, men multiplayerdelen har fortfarande visst värde.

Om skribenten

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar