Outcast: Second Contact

Outcast: Second Contact

Outcast: Second Contact gjuter nytt hopp för fansen och det återuppväckta mästerverket.

Fem spel har tilldelats 96 % eller mer i Svenska PC Gamer sedan november 1996. Outcast är ett av dem, och hur jag än inleder den här texten kommer du som inte spelat det förstå hur bra det var.

Få spel om något har satt så djupa spår i mig som Appeals mästerverk. Jag hade aldrig tidigare upplevt ett spel på den nivån. Den rent löjliga ambitionen. Sex olika världar. Den kreativa uppsättningen vapen och prylar. Tusentals rader talad dialog. Den imponerande AI:n där bybor och soldater hade individuella rutiner. Voxelgrafikens milsvida utsikt över de vackraste vyer du sett. En öppen spelvärld två år innan GTA 3 ”skapade” sandlådespelet. Hösten 1999 tillbringade jag 72 timmar med min första och enda kompletta genomspelning. Jag spelar sällan om spel, och det faktum att Yves Grolets one hit wonder var såväl utmanande som tidsödande och heller inte förklarade ett skvatt för spelaren ledde till att mina minnen av Cutter Slades actionäventyr fick åldras varsamt. Till nu.

Kvasiuppståndelse

En av spelhistoriens största oförrätter är den dåliga försäljningen av Outcast. Av det skälet skrinlades uppföljaren Outcast 2: The Lost Paradise tidigt. Därefter följde femton år av tystnad, innan det åter började pyra i den glöd som falnat. Efter diverse fanprojekt, återköp av varumärke och en nedlagd kickstarterkampanj har till sist belgarna väckt den Fågel Fenix som varit Outcast.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Remake av ett av världens genom tiderna bästa spel

Utvecklare

Appeal

Utgivare

Bigben Interactive

Webb

outcastthegame.com

Cirkapris

300:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-7740X, GTX 980, 16 GB RAM

Kolla även in

Rise of the Tomb Raider, PCG 236, 87 %

Talan har humor. Småputtrig sådan, men ändå.

Glöm det horribla snålintrot, det borde Appeal haft självaktning nog att inte ta med. Ha överseende med att ljudspåret som hämtats direkt från originalet stundtals låter som samtal via komradio, och se förbi det faktum att man aldrig kunnat bestämma sig för om Cutter ska vara färgad, vit eller av blandat ursprung. Vad som däremot är märkligt och ett underbetyg är hur man flagrant struntat i att åtgärda bristerna, för sådana fanns redan då. Att man lämnat element därhän som krävt stora ingrepp i programkoden – smygandet som aldrig hade någon riktig inverkan eller hur omständliga och oförlåtande vissa inslag var – är en sak. Man borde dock ägnat Slades epileptiska rörelsemönster och de sladdriga kontrollerna lite kärlek, eller åtminstone denna gång förklarat vad sci-fi-prylarna i din ryggsäck faktiskt gör och hur man använder dem. Jag slet mitt hår då och nya spelare lär göra det idag. Tar man sig förbi detta frustrerande underlåtande lär hårfästet ryka helt vid passager som ”Leta upp Marion någonstans väster om templet i en enorm ökenstad där allt ser likadant ut, för att på så sätt starta en cut scene och komma vidare, *tihi*.”

Vad man gjort är att i princip karbonkopiera förlagan, spruta glansvax på det, polera en stund och sedan låtit resten vara. Studions spariver är uppenbar, men en uppdatering också av spelmekaniken hade fört titeln rakt in i 2010-talet. Grafiskt pendlar nyutgåvan mellan vacker och lätt ostig. Det gjorde även originalet, men man kom lättare undan med Stargate-influerad action vid millenniumskiftet.

Jag har sedan länge slutat hoppats på en värdig uppföljare från Appeals händer. Grolet har inte färdigställt ett enda projekt han själv lett på två decennier. Att nu följa upp ett av världens bästa spel lär vara lika lätt som att ta ifrån Marcus Birro hans offerkofta.

En remastrad version är inte vad vi helst ville ha, men säljer något dåligt redan när det är bäst i världen kan man förstå utmaningen i att generera cash till en uppföljare arton år senare. Second Contact är PR för en ny generation spelare och leder det till ett nyvunnet intresse för franchisen kan det vågade draget visa sig rätt. För faktum är att inte ens två decenniers explosionsartad spelutveckling kunde döda Outcast. Det är fortfarande ett bra spel. Bättre än vad många trodde. Bättre än jag trodde. Det är bara inte Outcast.

Minnet av en gammal kärlek kan besegra allt utom en sak. Tiden.


Utomjordisk ambition

Outcast siktade mot stjärnorna och vann våra hjärtan

I ett tidevarv av Skyrims och Witchrar kanske det inte ser så mycket ut för världen att ha flera olika zoner i ett och samma spel. Det var det. I Outcast fanns sex olika världar. Den snöklädda Ranzaar är visserligen liten och ett par ökendominerade områden snarlika, men såväl den visuella variationen som den totala ytan var galet imponerande 1999. Just bredd och storlek speglade Appeals ambition överlag med spelet. Nivån var skyhög på närmast samtliga områden.

Outcast: Second Contact Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
Klassiker-remake som bibehållit såväl kvaliteter som brister men inte orkar stå emot tiden.

Om skribenten

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Några favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War-serien. Har du en vass penna eller vassa idéer, kontakta mig!

Liknande artiklar