facebook_pixel
De sämsta pc-konverteringarna någonsin

De sämsta pc-konverteringarna någonsin

Tycker du att 30 låsta FPS är dåligt? Tillåt dessa styggelser att visa dig exakt hur mycket sämre en pc-konvertering kan bli.

Av PC Gamer-redaktionen

Med jämna mellanrum får vi en liten kalldusch; en påminnelse om de Gamla Dåliga Dagarna. En skakig portning som Arkham Knight, eller mer nyligen No Man’s Sky, vilken påminner oss om att pc-spelande en gång i tiden var en styvmoderligt behandlad kusin till konsolerna, som matades med dynga utan att kunna protestera.

Ibland behöver vi återbesöka de där mörka tiderna – om inte annat så för att inte glömma bort hur lyckligt lottade vi är idag. Det här betyder inte att allt är perfekt vid det här laget – titta bara på Mortal Kombat X – men betrakta det som en lektion i ödmjukhet. Ett sätt att påminna oss om att saker och ting brukade vara mycket, mycket värre.

Enslaved: Odyssey to the West (2013)

Tre år. Så lång tid behövde Ninja Theory på sig för att åstadkomma en pc-port av sitt färgstarka, postapokalyptiska, Andy Serkis-stoltserande schimpans ’em up Enslaved: Odyssey to the West. Det släpptes till konsoler 2010 men inte till pc förrän 2013 – till råga på allt i ett skick som sedan dess blivit själva måttstocken för slappa konverteringar. Lågupplösta assets, en framerate begränsad till 30 fps, ingen V-sync, påtvingad motion blur. Det finns helt klart ännu sämre pc-versioner på denna lista, men Enslaved är uselt på ett sätt som svider ovanligt hårt, eftersom vi (och alla andra som spelat det på konsol) vet att det kunde ha varit så mycket mer.

Batman: Arkham Knight (2015)

Pc-portningen av Arkham Knight är som en varning – en ryckig, stammande, Batman-symbol som bränts in i våra hornhinnor. En varning som påminner oss om att om vi någonsin slappnar av igen så kommer mörkrets styrkor åter vinna mark och överskölja oss med halvhjärtade konverteringar av spel vi längtat efter i åratal. Att köra Arkham Knight på Windows 10 med mindre än 12 GB RAM är som att utmana Batman själv på duell efter att ha ägnat kvällen åt att kolla på gatuslagsmål på Youtube. Det kommer helt enkelt inte funka.

Även om det (typ) har lagats sedan dess så kommer Arkham Knight alltid få leva med skammen över att ha dragits tillbaka från Steam. En sorglig slutpunkt för en fantastisk serie.

Dark Souls (2012)

Vi bad om det här. Jag menar, vi bad bokstavligen om det. Faktum är att vi gick ner på våra bara knän för att böna From Software om en pc-portning av Dark Souls. Resultatet var som en faustiansk pakt från en Amicus-skräckfilm. Ja, vi fick vad vi frågat efter, men i en skepnad så förvriden och hopplös att den knappt gick att känna igen. Pc-hjälten Durante patchade bort fruktansvärda problem med ljud och upplösning i det ursprungliga spelet, men vi häpnar fortfarande över hur From Software själva kunde misslyckas så miserabelt. Vill man se det från den ljusa sidan så har deras egna konverteringar av Dark Souls 2 och 3 varit fantastiska i jämförelse, och Dark Souls inspirerade ett begåvat moddnings-community att mixtra med det i åratal, inklusive att justera dess 30 fps-begränsning.

Spider-man 2 (2004)

De flesta spel på denna lista hånas för att de är pissiga versioner av konsolspel. Spider-Man 2 hade inte ens den ”ursäkten”. Det var bokstavligt talet ett helt annat spel. Istället för att släppa Treyarchs filmbaserade spel gjorde Texas-studion Fizz Factor (Fizz Factor!!!) ett spel lämpligare för barn. Eller rättare sagt: lämpligare för ingen alls, någonsin.

Treyarchs öppna, nätsvingande konsolspel byttes ut mot automatisk heroism: man klickade helt enkelt på byggnader och fiender för att interagera med dem. Ett peka-och-klicka-Spider-Man borde bli fantastiskt, men resultatet kom istället snubblande nära att låta en hålla in höger musknapp för att ha ett fumligt tonårsförhållande med Mary Jane Watson. Det värsta av allt är att skillnaderna inte var tillräckligt tydliga under utvecklingen, så alla som köpte pc-versionen och förväntade sig en skarp konsolkonvertering blev blåsta. Det här är det största kreativa snedsteget sedan Tobey Maguires onda dans i Spider-Man 3 (som var så dålig att den böjde tidens flöde för att få detta skämt att fungera).

Saints Row 2 (2009)

Pc-portningen av Saints Row 2 är inte bara dålig, den är legendariskt dålig. Om någon bestämde sig för att skapa något så här katastrofalt förtjänar de något slags vidrig medalj. Men det gjorde de inte, så de förtjänar ingenting. Saints Row-utvecklaren Volition hade rentav lite att göra med portningen. Istället sköttes den av CD Projekt Localisation Team (som tillhör samma moderbolag som CD Projekt Red). Spelet utvecklades med Xbox 360:s specifika CPU-klockhastighet 3,2 GHz i åtanke. Ju längre ifrån den siffran man kommer, oavsett om det är högre eller lägre, desto sämre flyter spelet. Just det: pc-spelarna straffades i princip för att de hade bättre hårdvara. (Eller i vissa fall sämre, men låt oss lämna det därhän.) Även om du spelar på en maskin med gott om RAM över så kommer Saints Row 2 ignorera det – allt för att erbjuda dig en så medioker upplevelse som möjligt.

Street Fighter 2 (1993)

Pc-portningen av Street Fighter 2 skulle kunna bli en hel artikel i sig. Det ser stiligt ut, men utöver det är allt en fullkomlig katastrof. Musiken låter som en rostig robot som gnisslar fram begravningsmarscher på ett sjunkande kryssningsfartyg. Hoppmekaniken visar samma förakt för gravitationen som Dragon Ball Z, och bakgrundernas publik ser ut att ha frusit fast i sina poser, hjälplöst stirrande, för evigt fångade i denna stinkande komposthög till spel. Glöm låste framerates och skakig nätkod: allt som har med Street Fighter 2 på pc att göra är fel.

Om du hatar dig själv kan du få uppleva hela härligheten här. Det enda som talar till spelets fördel är att det åtminstone inte är Street Fighter 1.

Resident Evil 4

Inte ens folk som klarat Dark Souls med en Rock Band-gitarr/dansmatta/USB-brödrost kan hantera kontrollen i Resident Evil 4 till pc. Den är fruktansvärd. Människan som bestämde vilka knappar som ska göra vad kan bara ha läst berättelser om pc-spelande målade på väggar i förhistoriska grottor. Spelet låter dig inte sikta med musen, och de olika kommandona påminner om pusslen i slutet av en Indiana Jones-film. Håll left shit för att använda kniven. Right shift för pistolen. Enter för att attackera. Shift och right control för att ladda om. Shift och hamra på num lock för att använda en helande ört. (Endast det sista exemplet är ett skämt, tragiskt nog.)

Värst av allt: om du tweakade kontrollen reflekterades inte detta i quick time-sekvenserna, vilket innebär att de prövade ditt minne, dina reaktioner och ditt ändlösa tålamod som en nobel pc-spelare.

Åratal senare åtgärdade nyversionen Resident Evil 4 HD Port det flesta av dessa brister, och är nu vår favoritversion av spelet. Denna djupt tragiska historia fick alltså ett lyckligt slut, efter alla dessa år av tandagnissel.

Splinter Cell: Double Agent (2006)

Splinter Cell må först och främst vara känt som en Xbox-serie, men Sam Fisher var en erfaren pc-spion också. Pandora Tomorrow hade sina brister, men serien klarade för det mesta hoppet från konsol till pc galant under de första åren. Det här förändrades dock med konverteringen av 2006 års Double Agent, det första i serien att släppas till Xbox 360. Steam-recensenter berättar en hyfsat konsekvent story: konstanta krascher, uselt stöd för kontroller, och spelförstörande buggar. Värst av allt: ljussättningen funkade inte ordentligt för vissa spelare. Detta i ett stealth-spel, där det bokstavligt talat är poängen att kunna gömma sig i skuggorna. Du kan lika gärna ge upp hela superspion-grejen och sätta dig och gråta ner i en mai tai på en väl upplyst strand, Sam.

Tydligen påverkades även de tidigare Splinter Cell-spelen av problem med ljussättningen, beroende på hårdvara. Det här nådde dock sin kulmen i Double Agent – det allra värsta problemet i ett spel som inte direkt saknade kandidater till den titeln.

Devil May Cry 3 (2006)

Devil May Cry 3 ingår i den heliga treenigheten av pissdåliga Capcom-konverteringar, tillsammans med Resident Evil 4 och Onimusha 3 (det ska dock noteras att portningarna faktiskt sköttes av ett företag vid namn SourceNext, och publicerades av Ubisoft). Det spelas automatiskt i fönsterläge, och du måste fippla med inställningarna för din kontroll eftersom det använder den högra spaken som default. Eller så kan du helt enkelt prova att leva med det, som en åttaåring som spelar Micro Machines på Sega Mega Drive. I likhet med nästan alla spel på den här listan kan de flesta problem åtgärdas med lite idogt googlande och fan-utvecklade patchar, men för att undvika framerate-problem måste du faktiskt radera musik och meny-ljud för egen maskin. Hur hamnade vi egentligen här?

Metal Gear Solid 2 (2003)

Det är ingen överraskning att ett spel som designats för att omfamna alla Playstation 2:s egenheter hade svårare att finna sig till ro på pc. Till och med Sonys egna utvecklare fick kämpa för att begripa PS2:ans besynnerliga infrastruktur, så hur mycket kunde vi pc-spelare hoppas på? Metal Gear Solid 2 funkade fint på vissa datorer, men i andra fall fick man leva med flimrande texturer, försvinnande skuggor, uteblivna grafiska effekter, frekventa krascher och hackande ljud. Spelet utnyttjade de nya analoga knapparna på Playstation 2:s DualShock, men brydde sig inte om att anpassa detta för tangentbordskontroll. Om en sektion krävde försiktigt duttande på knapparna var du rökt direkt. Det är också ett spel som ockuperar hela 7 GB skivutrymme, medan snarlika titlar på den tiden inte sträckte sig bortom 1,5–2 GB.

Mega Man (1990)

Pc-spelare har det lätt nu för tiden. Med rätt optimering bör pc-versionen av varje spel vara den allra bästa. Katastrofala konverteringar kan skyllas på konverteringen i sig, inte hårdvaran. Men det har inte alltid varit så här. I slutet av 80-talet kunde inte alltid pc-hårdvara hålla jämna steg med konsoler, vilket är anledningen till att våra stackars föregångare tvingades brottas med monstruösa portningar som Mega Man. Här har vi ett spel så bisarrt att det verkligen förtjänar en egen artikel – så vi skrev enkelt ihop en om hela det miserabla projektet. Läs på egen risk.

Om skribenten

Thomas Petersson

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Några favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War-serien. Har du en vass penna eller vassa idéer, kontakta mig!

Liknande artiklar