facebook_pixel
Assassin’s Creed Origins

Assassin’s Creed Origins

Efter två svåra år tryckte Ubisoft på pausknappen. Med Assassin’s Creed Origins bevisar man att det var rätt väg att gå.

Under pausen lyckades man ändå klämma in flera romaner, ett par spinoffs – Chronicles India och Chronicles Russia – samt ett spektakel till långfilm med Hollywoodbudget, Michael Fassbender och (förstås!) förbokningserbjudanden i stora lass. Ubipauser är inte riktigt som andra pauser.

Man tog i alla fall ett välbehövligt sabbatsår från de stora spelreleaserna. Det behövdes. Såväl snittbetyg som försäljningsstatistik för både Unity (2014) och Syndicate (2015) var långt ifrån gamla tiders skrytsiffror. Ubi tryckte dock inte bara på paus utan även på rewindknappen.

Origins äger rum cirka 50 f.Kr. Det vill säga, drygt tusen år innan det ursprungliga Assassin’s Creed som tog oss till Heliga landet och korstågens tid. Den här gången tas vi med till ptolemaiska Egyptens sista skälvande dagar, då Kleopatra och Ptolemaios XIII kämpade om makten i ett land som slits mellan arvet från forntida Egypten, grekiska influenser och en romersk tyrann i kulisserna.

Kort sagt: Det är en sjuhelsikes fond för ett Assassin’s Creed. Den är också ljuvligt realiserad med stora ökenlandskap, Nilens grönska och Memphis gamla anor. Första gången jag ser Gizas pyramider i fjärran fladdrar det till i magen. Det är ett landskap stöpt i många olika slags myter och Ubisoft har förstås tagit sig stora friheter med berättelsen. Här väntar pampiga slag mot gudar och gatlopp tillsammans med actionhjälten Julius Caesar genom ett brinnande Alexandria.

Det är ambitiöst, stundtals nästan för uppblåst men också en resa som engagerar från start till mål.

NYA IDÉER, GAMLA KÄNSLOR

På flera plan har man återgått till ritbordet. Allra mest ger detta utslag i striderna. Istället för den stolpiga lösningen som funnits med alltsedan originalet har man kikat på Dark Souls-spelens enkla men väldigt fysiska lösning. Det är näppeligen ett avgrundsdjupt system men det var nog heller aldrig tanken. Här finns en knapp för kvicka (men svagare) attacker och en för sega (men vrålstarka) slag. Du kan höja skölden, väja undan och även dundra fram med en superattack när mätaren slår i taket.

 

Läs också: Ännu en platsannons pekar mot Blizzard-remasters

I korthet:

Vad är det?

Tionde delen på tio år i Ubisofts historiska lönnmördarodyssé

Utvecklare

Ubisoft Montreal

Utgivare

Ubisoft Montreal

Webb

assassinscreed.ubisoft.com

Cirkapris

580 kr

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-3770K, AMD Radeon HD 7900, 8 GB RAM

Kolla även in

Middle-earth: Shadow of War, PCG 254, 86 %

Det vore inte antikens Egypten utan dammiga gravkammare.

För en som har den gamla mekaniken i blodet kostar det just mycket blod (och svett och tårar) innan det nya sätter sig. När den väl gör det vill jag aldrig blicka tillbaka. Det är så följsamt och så rimligt att fienderna anfaller flera i stöten snarare än att vänta snällt på sin tur. När som helst kan jag plocka fram bågen, knocka fem pilar och göra schweizisk ost av fienden. Spenderar jag poäng i färdighetsträdet får jag tillgång till brandbomber, kontringsattacker och slowmoeffekter till bågen.

Stealth är förstås alltjämt ett klokt tillvägagångssätt. Här finns det dock inte lika många fräscha idéer men ändå föredrar jag att infiltrera templen och kryptorna med mitt gömda blad och predatorbågen (läs: forntidens svar på ett krypskyttegevär) snarare än att rusa in med yxan i högsta hugg.

Sedan har vi Senu som äntligen ger Assassin’s Creed eagle vision på ett bokstavligt talat sätt. Senu eliminerar minikartan och med ett enkelt knapptryck tas du upp i skyn och kan få överblick, markera fiender, skatter eller bara njuta av utsikten. Jag vill aldrig mer se en minikarta i Assassin’s Creed.

Witcher 3-influenserna går igen i de levande uppdragen. Det når inte upp till den blodiga baronens höjder men är ändå en fin inblick i många små människoöden som också ger oss kunskap om gamla Egyptens tro, seder och – förstås – mumifiering. Även om det oftast slutar med blodbad till strider.

Trots allt känns Origins fortfarande väldigt mycket som Assassin’s Creed. Bayek och Aya må vara brödraskapets ursprung men deras våldsturné genom forntida Egypten i jakten på hämnd och ett uråldrigt maktgalet sällskap liknar Altaïrs, Ezios och Edwards motsvarigheter. Även om det ännu inte är uttalat är detta lönnmördarna versus tempelriddarna. De har bara inte satt etikett på det ännu.

Läs också: Det bästa grafikkortet just nu

Assassin’s Creed Origins Reviewed by - .
4.25

Utslag

85
85
Nya och väl genomförda idéer till trots är Origins fortfarande väldigt mycket Assassin’s Creed.

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar