10 saker vi vill se i Final Fantasy VII-remaken

10 saker vi vill se i Final Fantasy VII-remaken

Final Fantasy VII vore inte Final Fantasy VII utan dessa galna, skrattretande, tålamodsprövande och helt underbara inslag.

Av PC Gamer-redaktionen

Det känns som om vi redan väntat i en evighet, och vi lär behöva hålla ut ett bra tag till. Och efter att Square Enix utannonserade att Final Fantasy VII-remaken fortsättningsvis ska utvecklas internt, för att säkerställa hög kvalitet, har våra förväntningar inte direkt krympt.

Det nya Final Fantasy VII utannonserades 2015, efter att fansen bönat och bett i åratal, om inte decennier. Det rör sig inte om en HD-uppgradering – utan en fullskalig remake. Med andra ord kan vi förvänta oss en modern spelmotor, nya karaktärsmodeller, återskapade omgivningar och väldigt mycket mer. Hittills, efter nästan exakt två år, har vi bara fått korta glimtar av allt detta, men förhoppningsvis betyder det inte att utvecklingen stött på problem.

En annan sak som gör oss lite nervösa är att en pc-version ännu inte bekräftats. Men med tanke på att fler och fler Final Fantasy-spel släppts till pc de senaste åren vågar vi fortfarande hoppas. Och när vi ändå håller på med önskningar tänkte vi passa på att gå igenom 10 saker Square Enix bara måste inkludera om remaken ska kännas värd alla de där åren av väntan.

1. Den klassiska världen i enorm skala

Final Fantasy VII skickar ut dig i rymden och tillbaka. Du besöker de högsta av berg, gräver dig ner i uråldriga kratrar, utforskar havsbotten, kikar runt i antika ruiner, utforskar skogar, slåss i öknen och småpratar med lokalbefolkningen i 15 olika städer utspridda över flera kontinenter. Världen är kort sagt enorm – och det måste remaken också vara om den ska fånga originalets magi.

Uppenbarligen är det inte lätt som en plätt att återskapa ett sånt monster till värld. Final Fantasy VII var ett dyrt projekt för sin tid, men idag förväntar sig publiken betydligt större detaljrikedom än. Originalets små Lego-gubbar håller inte längre måttet, och den lågupplösta, kraftigt abstraherade världskartan känns bara mer och mer som en gammal relik jämte dagens levande öppna världar. En direkt remake som är detaljerad nog att konkurrera med moderna spel framstår som ett hejdlöst krävande projekt, så den stora frågan är: vad kommer remaken behålla, och vad kommer den kassera? Skulle du spela en förtkortad version om den såg ut som den förrenderade bilden ovan?

2. Samma gamla skruvade humor

Final Fantasy VII är ett dystrare spel än sina syskon. Cloud är alltid sorgsen, Midgar är en fruktansvärd plats, och du ägnar äventyrets första del åt att utforska utfallet av Sephiroths brutala massmord. I kontrast till allt detta är dock spelets värld i sin helhet ljus och färgstark, samt full av lustiga NPC:er. Alla kommer ihåg sekvensen där man måste göra knäböj för att vinna den bästa peruken så att Cloud kan klä ut sig till kvinna och förföra Don Corneo. Gold Saucer, å sin sida, är ett glittrande monument över den tramsiga humor som Final Fantasy VII i smyg älskar. En av spelets farligaste fiender är en liten sköldpadda med kniv. Under den svårmodiga ytan är Final Fantasy VII verkligen underbart knasigt.

Vi hoppas att remaken också kommer bli det. I den datoranimerade ”uppföljaren” från 2005, Advent Children, valde Square Enix en blek, smutsig vibb som matchade Clouds humör. Man kan ana ekon av det här i det rörliga material som hittills visats upp från Final Fantasy VII-remaken. Förhoppningsvis kommer saker och ting ljusna en aning när man väl lämnar Midgar bakom sig.

3. Ett nytolkat soundtrack

Nobuo Uematsus legendariska midi-musik fick sig en törn när Final Fantasy VII slarvigt konverterades till pc. Delar av soundtracket återskapades i Advent Children, men de gitarrfokuserade arrangemangen dränkte Uematsus melodier. En mer rättrogen nytolkning skulle dock kunna låta helt makalöst. One Winged Angel förtjänar förstås en mäktig orkester, medan Mako Reactors kusliga ljudmatta skulle kunna låta ännu mer suggestiv med hjälp av moderna synthar. Vi håller dock tummarna för att Square Enix inte nobbar gitarrerna helt och hållet. Tillsammans med en Hammond-orgel och ett äkta trumset skulle de kunna göra underverk för det klassiska bosstemat.

4. Gamla goda materia

Det är omöjligt för Square Enix att göra sig av med materia helt och hållet utan att skriva om betydande delar av storyn. Men vi hoppas att inslaget inte bara finns kvar, utan fortfarande spelar en avgörande roll i stridssystemet. Materia är en kristallisk substans som du kan placera i rustningar och vapen för att kanalisera magier. Genom att länka ihop olika sorters materia kan man skapa synergier, som till exempel låter Lightning-magin träffa alla fiender istället för en enda. Materia växer också i takt med att du använder den, och föder en ny, likadan materia när du levlat upp en kristall till maxnivå. Det är ett snillrikt system som uppmuntrar experiment och utforskande – den bästa materian kan bara hittas i världens dunklaste hörn. Något vi däremot hoppas att Square Enix åtgärdar är den överdrivet kraftfulla kombinationen Quad Slash–Mime–Mime.

5. Flashigare strider

Egentligen hade vi inte klagat om Square Enix helt enkelt behållit det gamla active time battle-systemet, men de verkar lägga ribban högre än så när de istället inför ett nytt system med strider i pseudo-realtid. Förhoppningsvis betyder det att denna önskan redan infriats, även om vi inte fått se det med egna ögon än. För hur spännande striderna i originalet än var så såg det aldrig särskilt dramatiskt ut när varje karaktär i tur och ordning rusade fram för att attackera sin måltavla, och sedan artigt återvände till uppställningen jämte sina kamrater. I remaken hoppas vi att Square Enix istället kan kombinera de galet akrobatiska striderna från seriens senare delar med några av de mest ikoniska attackerna och animationerna från Final Fantasy VII, som när Cloud snurrar på svärdet medan han kastar en magi.

6. Chocobo-uppfödning

Det fanns många minispel i Final Fantasy VII, av varierande kvalitet. Minns bara snowboarding-sekvensen, mini-strategispelet där man försvarar Fort Condor från avancerande trupper, och den helt befängda motorvägsjakten som framstod som alldeles fantastisk när det begav sig.

Chocobo-uppfödningen, däremot, var verkligen fantastisk. Den erbjöd en lugnande distraktion från de svettiga striderna, och agerade dessutom elegant metod för att låsa upp hemligheter. En blå chocobo kunde låta dig korsa floder, en grön kunde galoppera över berg, och den eftertraktade guld-chocobon kunde ta dig nästan vartsomhelst. Vissa limit breaks, summons och materia kunde man bara upptäcka från ryggen på en välavlad fågel.

Chocobo-systemet i Final Fantasy VII är ett utmärkt exempel på en feature som förgyller alla aspekter av spelet. Du föder upp dem i en sidequests, vilket i sin tur låser upp nya utforskningsmöjligheter, vilket i sin tur låser upp nya stridsmöjligheter. OCH du kan låta dem kapplöpa i Gold Saucer.

7. Ett nytt manus

…eller åtminstone ett grammatiskt korrekt manus. Den ursprungliga engelska översättningen var full av misstag, och folk sa hela tiden ”…” till varandra som om de fått slut på saker att säga men inte kunde lämna rummet eftersom hyfs, och handling, krävde att de stannade. Och Barret – tja, låt oss inte ens gå in på hans dialog.

Ett totalt stambyte skulle sitta fint – helst med konsekvensen att spelets manus faktiskt följer något slags logik, till skillnad från originalets. Röstskådespeleri är förstås en självklarhet, men vi avundas inte vem det nu blir som ska försöka porträttera Sephiroth och hans ändlösa monologer. Eller hen som tar sig an rollen som Red XIII, det stora röda lejonet. För att inte tala om Cait Sith, robotkatten som rider på en stor robot-teddybjörn.

8. Hell House

Mitt i allt elände i Midgars mörkaste slum kan oförsiktiga äventyrare råka ut för robotiska hus som attackerar dem med metallklor och bombarderar dem med målsökande missiler. Final Fantasy VII skulle inte vara Final Fantasy VII utan att dess märkligaste fiende gör en comeback: Hell House. Det kommer vara frestande för Square Enix att till slut besvara den största frågan om Hell House, nämligen “Vad i helvete är Hell House?” Är det ett vanligt hus som blev ont? Är det bara en ond robot skapad av en lika ond fastighetsmagnat? Vi hoppas att gåtan inte spoilas. Det är roligare så.

Självklart förtjänar även tonberries, cactuars och Demon Gate – en gigantisk vägg med ett ansikte – sin plats i remaken.

9. Weapons

Nej, inte som i vapen, utan som i de enorma endgame-monster som dröjde sig kvar på världskartan, lika frestande som avskräckande. Dessa bestar utplånar ditt party inom en runda eller två om du inte är väl förberedd. Striderna är (mestadels) icke-obligatoriska, och utgör ett fantastiskt lockbete för den som vill bemästra stridssystemet fullt ut – en utmaning som sträcker sig långt, långt bortom punkten då man kan spöa den betydligt mesigare slutbossen. Weapons är anledningen till att man föder upp en guld-chocobo och letar upp Knights of the Round, spelets fräsigaste limit break. De är också anledningen till att man max-levlar materia. Även om de justeras något borde de utgöra remakens allra svåraste utmaningar.

10. Episka summons

Ifrit, Shiva, Titan, Ramuh, Bahamut Vanilla, Bahamut Strawberry, Bahamut Chocolate – vi älskar alla dessa övernaturliga monster. De spektakulärt animerade summon-sekvenserna utgjorde de allra mest extravaganta ögonblicken i Final Fantasy VII. På den tiden var det häpnadsväckande med en grafikmotor som kunde skicka ut oss i rymden för att bevittna hur en drake avfyrar ett sanslöst bombardemang ner mot fienderna. Sephiroths summon, som utplånar hela solsystemet, är lika minnesvärd som sinnessjukt utdragen.

Och det här för in oss på vårt problem. Att gång på gång se samma 90 sekunder långa mellansekvenser blir snabbt tråkigt, hur galna de än är. Final Fantasy VIII uppmuntrade oss att hamra på en knapp under dessa sekvenser för att ge oss något att göra medan vi väntade, men det var bara irriterande. I moderna spel kan man förvandla sig till monster och prova på deras attacker för en kort stund. Det är kul, men det skulle förta den teatrala flärden i Final Fantasy VII. Om Square Enix väljer att använda mellansekvens-attacker ännu en gång måste de gå att hoppa över – en feature originalet fortfarande är i desperat behov av.

Om skribenten

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Några favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War-serien. Har du en vass penna eller vassa idéer, kontakta mig!

Liknande artiklar