facebook_pixel
Little Nightmares

Little Nightmares

Möt monstren under din säng.

 

Six är hungrig och helt försvarslös. Det enda hon har är sin gula regnjacka och en tändare, vars låga kastar ett darrande ljus i det ändlösa mörkret. Hon är på en plats där det mesta vill henne illa. Själv vill hon bara ut.

Lyckligtvis är hon liten och snabb. Hon kan springa, klättra, och gömma sig där ondskan inte når. Det påminner om att som barn rusa tillbaka till sitt rum och kasta sig in i sängen, och ligga där hopkurad i säkerheten under täcket. Precis den känslan fångar Little Nightmares när Six smyger sig in i ventilationssystemet, hukar under ett bord, eller tar tag i en köttkrok som för henne långt bort från fiendernas gripande händer.

Det är inte alltid som Six lyckas komma undan. Hon kan dö på många sätt. Lindas som en mumie, stoppas i ett fiskhuvud, slukas av något hon aldrig ser – eller rätt och slätt fångas av det som jagar henne. Det väcker ett eko av barndomens skräck, där reptilhjärnan möter överaktiv fantasi. Ett par gånger skriker jag till högt när obehagliga varelser dyker upp där de inte får vara, sträcker sig efter mig, slutligen tar tag.

Läs också: Alone in the Dark-skaparens nya skräck skrämmer

I korthet:

Vad är det?

Pusselplattformaren du var rädd för som barn

Utvecklare

Tarsier Studios

Utgivare

Bandai Namco

Webb

little-nightmares.com

Cirkapris

190 kr

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7 4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Limbo

Mysigt!

Den hisnande effekten av att bli fångad avtar dock lite när man måste upprepa samma moment om och om igen, vilket händer emellanåt när jag får svårt att lista ut exakt vad det är jag gör som får fienden att märka mig. Jag saknar den där härliga självklarheten av att veta att alla misslyckanden beror helt på mig, får ibland lust att skylla på klumpiga kontroller. Spelet är dock så pass kompakt att det inte handlar om någon alltför utdragen irritation, och växlar bekvämt mellan rena pusselområden där man ska ta sig ut ur ett rum och ställen som kräver smygande eller action.

Detaljrikedomen är imponerande. Det går att tända stearinljus och hoppa i sängar. Man hör ljudet av Six bara fötter mot golvet, ser alltifrån blodiga giljotiner till leksaksapor med cymbaler (vilket för övrigt = skitläskigt). Fienderna liknar karikatyrer av elaka vuxna ur ett barnperspektiv. Ser de samma groteska ansikten och bisarra proportioner när de tittar på varandra? Tolkningsfråga, men äckligt är det.

Spelet är verkligen likt en dröm, på både gott och ont. Det saknar helt dialog och text. Jag får aldrig veta vad världen jag befinner mig i egentligen är för plats, eller hur jag hamnade där. Jag minns märkliga detaljer, minns målmedvetenheten, minns rädslan. Men i slutändan känner jag mig osäker på hur allt hängde ihop. Det blir ett collage av lösryckta delar som inte verkar ha med varandra att göra, annat än i drömmens egen logik. Att klara ut Little Nightmares är som att vakna ur drömmen. Jag är lite omtöcknad, lite förvirrad, och lämnas med en dröjande känsla som är lika delar olust och triumf.

 

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

Little Nightmares Reviewed by - .
3.4

Utslag

68
68
En mysryslig, oftast trevlig, ibland frustrerande liten mardröm, som bleknar bort i morgonljuset.

Om skribenten

Charlie Mårtensson

Förtjust i anime, cyberpunk och plot twists. Vägrar multiplayer. Vill även klappa dina husdjur.

Liknande artiklar