facebook_pixel
Thimbleweed Park

Thimbleweed Park

Pussel i mitt hjärta

Som sagt så kan jag ofta sakna riktigt välgjorda äventyrspussel, och där levererar verkligen Thimbleweed Park. För oss veteraner är det kanske snudd på för enkelt bitvis, men det krävs oftast att du tänker till lite för att ta dig vidare. Med tiden blir pusslen allt mer intrikata och går i varandra på ett imponerande vis. Det påminner om både Maniac Mansion (och dess uppföljare Day of the Tentacle) i hur det bollar många pussel och karaktärer på samma gång. Faktum är att Sandy och Dave från just Maniac Mansion dyker upp i en fantastiskt bitter cameo.

Enstaka pussel kanske går lite över gränsen även för den interna logiken, men bara lite. Överlag upplevde jag inte någon frustration över spelets gåtor. De passar väl in i den värld som målas upp, har ofta en direkt del i intrigen, och inte minst i spelets tematik. Mycket i spelet tar avstamp i drömmen om något mer – inte minst att överkomma sina egna brister och begränsningar.

Den här tematiken knyts också till alla de nostalgiska referenser och metakommentarer som strösslas genom spelet. I början tyckte jag att det var lite för övertydligt när karaktärer började prata om äventyrsspel och bröt den fjärde väggen lite för ofta. Men med tiden visar det sig att Terrible Toybox vet precis vad de sysslar med, och allt knyts ihop på ett extremt tillfredsställande vis.

Nostalgin, och pusslen, har en större poäng än att bara vara fanservice för gamla äventyrsrävar, eftersom det bakas in som en aktiv, viktig del av tematiken på ett smått briljant vis.

Sedan är det förstås helt enkelt förbannat underhållande att försöka lura i jobbiga ungar att man är hipp och ungdomlig, skrämma folk som spöken, försöka fly från en kloak och lösa mord.

Miljöerna är fina och detaljerade och en fröjd att utforska.

Att komma hem

Efter att eftertexterna har rullat känner jag mig nästan tom. Jag vill bara tillbaka till min nya hemstad direkt igen. Det känns jobbigt att ta farväl till alla de där älskvärda figureran jag spenderat de senaste 10–15 timmarna med. Det är ett gediget, stort och matigt äventyr så se till att ge det den tid det förtjänar.

Det är sällan ett spel lämnar mig med en mix av både tillfredsställelse och ett stort sug efter mer, men Thimbleweed Park gör just det. Se även till att se eftertexterna, för även där har spelet en sista, knäckande poäng att göra. En till dräpande fullträff innan det är slut. Det är signifikativt för hela upplevelsen. Överallt finns detaljer att upptäcka, precis så där som i de stora klassikerna från genrens guldålder.

Det är svårt att verkligen förklara varför spelet är så briljant utan att spoila. Thimbleweed Park är som bäst när du själv upptäcker dess hemligheter. Det är ett äventyr som måste upplevas för att förstås, vilket återigen är något som är inbakat i spelets tematik. Det finns en anledning till att jag började den här texten med att skriva om genrens och Ron Gilberts historik. Thimbleweed Park. Det här är ett spel som använder sin egen kontext som en del av en specifik och fascinerande del av spelhistorien för att säga något om både oss spelare, utvecklarna och om spelen och dess inverkan på oss, våra minnen och populärkulturen. Det låter stort och högtravande, men du kommer att förstå vad jag menar när du spelat själv. För det vet både du och jag att du kommer att göra.

Att spela Thimbleweed Park känns som att komma hem. Det är en modern klassiker på flera vis. Dels för att det är så klassiskt, men också för att det tar den bekanta modellen in i nuet. Det är mer än bara ett äventyrsspel, det är en dekonstruktion av genren, och ett vibrerande, innerligt och alldeles oemotståndligt kärleksbrev till den.

Thimbleweed Park Reviewed by - .
4.65

Utslag

93
93
Ett spel med både stort hjärta och hjärna. En intrikat, mästerlig kärleksförklaring till äventyret.
Sidor: 1 2 3

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar